Jag tänker på det här svaret då ni uppmanar personen att vända sig till socialsekreteraren och ställa sin fråga, för att slippa oro: https://soctanter.malmo.se/fraga/9616
Om det var så att man kunde få ett neutralt svar så är det självklart bättre att ha en dialog med den person som handlägger ens "ärende". Men det finns ju en maktobalans här. Och som man frågar får man ganska ofta svar.
Om man är rädd och känner handläggarens makt att göra lite som den vill så blir man självklart rädd för att ställa den här typen av frågor.
Varje beslut socialtjänsten gör bygger ju på samlade bedömningar. Vad är det som säger att handläggaren inte helt plötsligt ändrar sig, när hen får rädda och nervösa frågor? Handläggaren själv kan ju bli nervös och undrande av det och då välja att dra åt tumskruvarna för att vara på den säkra sidan.
I den bästa av världar kan socialtjänsthandläggare och individer tala någorlunda jämbördigt med varandra. Och många handläggare försöker säkert jobba just så.
Men det finns ju en enorm maktobalans här, och handläggaren kan vid minsta lilla tveksamhet - genererat av t.ex. en fråga - ändra sin bedömning och bestämma saker över huvudet på folk.
Hur ska man egentligen göra så att människor får möjlighet att ha större förtroende för socialtjänsten? Hur skapar man en bra och ömsesidig dialog, och ömsesidigt förtroende?
Det är ju ändå andra människors liv man intervenerar i. Andra människors liv som man har i uppdrag att stärka och frigöra kraft så att individen själv ska kunna må bra och ta ansvar för sitt och sin familjs liv.
Då behövs det mera dialog och mindre rädsla. Hur förebygger vi rädslan och ger plats för mera ömsesidig respekt?