Hej!
Svaret ni ger här är intressant: https://soctanter.malmo.se/fraga/7844
Å enda sidan ger ni ett tydligt svar: gåvan bör i det här fallet inte räknas som en inkomst, eftersom personen aldrig får tillgång till pengarna, bara till kursen. Och eftersom att kursen inte kan lösas in och realiseras i reda pengar.
Å andra sidan gör ni läsaren osäker genom att hänvisa till att det alltid görs en individuell bedömning. Och att det bästa är att ta upp frågan med handläggaren.
Socialtjänstlagen är en s.k. "ramlag" som ska ge möjlighet till individuella bedömningar, för att stödja individen på bästa sätt. Det är väl intentionen? Och det är ju bra att lagen ger möjlighet att ta hänsyn till den hjälpsökande individens specifika behov och situation.
Men baksidan verkar vara att det blir väldigt rättsosäkert. Individens rätt blir till stor del beroende av om den enskilda personen kan tala för sig på ett bra sätt, och förklara på ett sätt som handläggaren förstår. Och att handläggaren verkligen har tid och lägger ner energi på att förstå personens situation till fullo.
Jag undrar om det finns någon forskning på det här? Hur vanligt är det att en individuell bedömning som egentligen är till för att stödja individen istället blir till rättsosäkerhet och godtycke i bedömningen?
När det inte finns några klara besked, något rätt eller fel, utan allt är tolkningar så blir man ju som enskild individ väldigt utsatt och i händerna på den enskilda handläggaren.
Och handläggaren i sin tur blir klämd av alla besparingskrav och den tidsbrist som är vardag för handläggarna idag, som också kan påverka bedömningen.
Finns det någon forskning som undersöker rättssäkerheten kontra godtycket i socialtjänstens individuella bedömningar?
Och får handläggarna någon hjälp i sin arbetsvardag för att motverka godtycke? (Utan att för den skull bli för stelbenta, för det är ju det andra diket.)