Det som ni beskriver här är allvarligt https://soctanter.malmo.se/fraga/4982
Man kanske sitter i ett samtal som handlar om ens eget liv., att man är på socialkontoret för att man saknar pengar och arbete. Och så glider samtalet in på barn i familj eller släkt som man oroar sig över, eftersom man kanske pratar om hur man själv mår och hur ens relation till familjen är. Här borde socialtjänsten stoppa en i berättelsen och tydliggöra att man inte kan berätta om man inte vill att det ska bli en anmälan. Hur ska man annars som privatperson kunna förstå det?
Socialtjänsten borde verkligen vara mån om att skapa förtroendefulla relationer till varje människa de möter. Visst, vi ska alltid tänka på barnen och skydda dem. Men det är inte ens säkert att barnen blir skyddade av att deras föräldrar helt plötsligt får en anmälan på sig och att kanske deras morbror eller faster som var deras trygghet inte får ha kontakt med dem längre. Barnet hade kanske också behövt bli förberett, men känner nu att den vuxne svikit det när hen plötsligt berättat familjehemligheter för utomstående.
Och en vuxen människa är också en människa, som kan behöva stöd och hjälp. Det blir ju ganska omöjligt att ta emot hjälp från socialtjänsten för egen del, om man känner att man blivit inlurad i att göra en anmälan som man inte varken praktiskt eller känslomässigt förberett sig för att göra. Det kan ju rasera ens familjerelationer och bli hur tokigt som helst, med konsekvenser långt in i framtiden.
Det borde inte få gå till så att en människa ska behöva stå för en anmälan som hen inte ens var medveten om att den uppkom.