Tack för svaret: https://soctanter.malmo.se/fraga/4571
Det jag tänker på är när arbetsvardagen påverkas av en alltför slimmad organisation. Där socialsekreterare regelbundet tvingas dagtinga med sin egen inre etiska kompass och där mötet med klienten inte får ordentliga förutsättningar.
Vad gör en nybakad socionom när hen går från studietiden där man djupgående studerat lagtexterna, portalparagrafens intentioner, ständigt fått möjlighet till etisk reflektion etc. när man möts av en verklighet fylld av stress, ekonomiska sparbeting och för klienten livsavgörande möten som man inte har förutsättningar och möjlighet att leva upp till?
Även en socionom måste ju försörja sig, och det är förståeligt om man stannar kvar och accepterar situationen och lär sig leva med den. Eller säger upp sig, om man har möjlighet.
Det jag funderar på är hur vi kan skapa arbetsplatser som vågar se både resurserna och begränsningarna och där medarbetarna tillåts reflektera, diskutera och uppmärksamma det som behöver förändras.
Det är ju viktigt att medvetandegöra och belysa det som skulle behöva förändras i arbetet, även om man av olika skäl inte kan eller vill prioritera att genomföra förändringarna.
Det ser säkert olika ut på olika platser. Jag funderar bara på hur vi kan skapa ett öppet klimat där verksamhetens förutsättningar och praktiska vardag tillåts att diskuteras på en daglig basis - med lagstiftningens intentioner, etiken och mötet med människan i centrum.
Det är viktiga frågor. Och ni som finns mitt i verksamheten är viktiga.