Intention vs verklighet

Hej!

Läste den här frågan och ert svar: https://soctanter.malmo.se/fraga/12558

Är det så i praxis att man alltid ska göra en orosanmälan när en förälder som har minderåriga barn hemma söker hjälp i vården för ett skadligt bruk. Oavsett om man känner oro för barnen eller inte?

Eller ger lagstiftningen möjlighet att låta bli att anmäla oro när en förälder söker hjälp för skadligt bruk, om vårdgivaren känner sig trygg med att barnen har det bra?

Det är en intressant distinktion. Förutsätter vi att ett barn alltid kan behöva socialtjänstens stöd vid förälders skadliga bruk eller riskbruk?

Det är verkligen en relevant fråga om det bör gå till så här. Ni svarar att skolan är van vid förfarandet och att ”vi tror inte att ni kommer att bli betraktade negativt utifrån detta”.

Men det finns ju faktiskt en social kontroll bland oss alla: föräldrar till klasskamrater, lärare, en arbetsgivare eller kunder som kanske får veta via klasskamraters föräldrar. Ja, det finns en tystnadsplikt hos skolpersonalen. Men på en liten skola kan det vara svårt att upprätthålla i praktiken.

Och det år tyvärr ganska vanligt att vi ändrar både syn och bemötande mot någon som ska utredas av socialtjänsten. Varför låtsas vi att det inte är så?

Barnkonventionen är lag i Sverige, och både skolan, vården och socialtjänsten ska agera för barnets bästa. Men är det barnets bästa att en förälder som vill ta ansvar för sitt drickande kanske riskerar hela sitt anseende och sitt jobb för detta? Är det barnets bästa att andra föräldrar börjar titta snett på familjen?

Ni skriver också att frågorna ”kan upplevas som integritetskränkande.” Men de är ju integritetskränkande. De kanske är nödvändiga ibland, för att göra en rättssäker utredning av barnets situation, men vi ska inte bluda för att de ofta kan kränga människors integritet.

Om frågorna däremot är ledande frågor, som frågeställaren nämner, (inte öppna och förutsättningslösa) så är det ju oacceptabelt i en utredning som ska vara allsidig och saklig.

Men frågan kvarstår: Är det verkligen relevant att då föräldrar söker hjälp i vården - för att de vill ta ansvar för sitt mående och sin situation - så ska familjen automatiskt bli orosanmälda till socialtjänsten?

I den bästa av världar påverkar inte det familjens sociala relationer. Men i verkligheten så vet vi väl att det de facto kan göra att människor - både barnen och föräldrarna - blir stämplade för lång tid framöver?

Hur ska en förälder i en sådan situation ens ha möjligjet att ta emot hjälp och vård?

Undrande
2026-03-13 18:33

Hej!

Du undrar över hur strikt anmälningsplikten är, om vårdpersonal kan låta bli att anmäla om de själva inte känner någon oro.

Som tjänsteman har man en plikt att anmäla, det innebär att man ska anmäla till socialtjänsten när man får reda på något som innebär en risk för ett barn. Vad som är risk/oro bygger både på en generell kunskap, det här är farligt för alla barn, och en individuell, i det här ärendet är just detta oroväckande. Det är inte vårdpersonals sak att utreda, det är socialtjänstens.

Alla anmälningar leder inte till utredning, men alla anmälningar går till förhandsbedömning. Där tar socialsekreterare hand om den information som kommit in, samtalar med föräldrar och gör bedömning ifall oron är så hög att utredning behöver startas. Socialtjänsten ska bara utreda när det behövs.

Dina frågor och funderingar om hur en utredning påverkar föräldrars vilja att söka hjälp för sitt skadliga bruk och beroende är mer av reflekterande karaktär, där du väger olika behov och scenarion emot varandra. Då detta inte är ett forum för diskussion kan vi inte utveckla något svar.

Vänligen

Soctanter