Soc bestämde om akut omhändertagande av barn nu är vi under utredning i 8 veckor. I möte med utredare framkommer att deras oro kvarstår och är stor på gränsen till akut omhändertagande och placering tror jag. Vad är bäst för barnet och för mamman ? Oron rör mammans förmåga att ta hand om barnet men även vår relation eftersom jag har diagnoser och mycket ångest och lite ork. Barnet är 3 månader och jag vill veta vad som blir bäst för barnet och mamman. Ex skulle vi säga att vi separerar kommer soc hjälpa min fd sambo med bostad då ? Pga att hon är liten kommer det då ses som mer fördelaktigt att mamman och barnet bor ihop? Eller är det bättre att vi hittar ett större boende där vi har mer utrymme för att undvika irritation och underlätta samarbetet mellan oss? Mina diagnoser och ångest gör att jag ibland behöver stänga om mig och vila. Enligt utredare har vi inte rätt till deras anteckningar men vi har rätt att förstå hur de resonerar ? Stämmer det ungefär ? Jag undrar för jag litar inte helt på deras förmåga att bedöma saker. De letar fel och uttrycker sig om vissa saker jag gör som att det skapar risker. Ex der finns en stavmixer en del är löstagbar där det finns knivar. De är farliga och vassa lägg undan den för andra barn på hvb hemmet kan skada sig. Jag vet att knivarna inte är vassa på en stavmixer och att risken är väldigt låg jag kan inte skada mig eller ett barn kan inte skada sig så länge den inte är inkopplad i väggen. Likadant frågan om kläder på barnet är betydligt överdrivet och ibland helt felaktigt. Sådant gör mig irriterad i mötet med utredare.