Hej!
Jag har nyligen sökt hjälp för mitt psykiska mående och påbörjat behandling. Jag har ett barn under 1 år som jag är föräldraledig med och är nu orolig över att vårdgivaren kommer att göra en orosanmälan. Jag vet att vårdpersonal har anmälningsskyldighet och att psykisk ohälsa i barnets närhet kan vara en anledning att anmäla. Visst mår jag dåligt till och från, men inte så att jag inte kan ta hand om mig själv och mitt barn. Barnets pappa finns ju också här. Jag förstår såklart att en orosanmälan inte leder till något om det inte bedöms behövas, och jag vet ju att det är hjälp som erbjuds i de fall det behövs. Jag känner mig ändå väldigt illa till mods av bara tanken på att någon skulle misstänka att jag inte kan ta hand om mitt barn. Mitt barn mår bra, men jag oroar mig för vad som händer om någon misstolkar. Tänk om någon tror att jag inte kan ta hand om mitt barn, tänk om jag svarar fel på någon fråga vid en eventuell utredning, tänk om jag bedöms som oansvarig om jag säger att jag inte tycker att jag behöver hjälp, tänk om någon säger att mitt barn behöver bo någon annan stans. Jag ser ju som sagt inga skäl till det men tänk om. Det här har gjort att jag tvekat inför att söka hjälp, och nu känns det som att det hade varit bättre att försöka lösa mina problem på egen hand. Jag vet ju att det är bättre att söka hjälp om man känner att man behöver men om jag skulle bedömas som olämplig att ta hand om mitt barn kommer jag ju bara må sämre.
Hur orolig behöver jag vara? Får man lida av nedstämdhet och ångest utan att anses olämplig som förälder?