Utvecklingspotential?

Jag undrar en sak. När man läser en sådan här fråga https://soctanter.malmo.se/fraga/9611 så går tankarna till varför vi inte gör saker mera individanpassat och med mera dialog?

Om en person är arbetssökande på 25 procent och resterande sjukskriven p.g.a. ångest och panikattacker behöver man då inte fråga individen hur den på bästa sätt kan delta i de obligatoriska mötena?

Det är väl ändå så att målet är att personen ska frigöra sin arbetsförmåga, känna tillförsikt och kunna använda sig av den förmåga hen har?

En människas förmåga är ju mycket beroende av vilket bemötande man får och om man själv får möjlighet att sätta ramarna för sin medverkan i rehabiliteringen. Förmågan skiftar med omgivningens bemötande.

Kan man inte fråga individen: Vad behöver du för att kunna delta i de här mötena?

Vad gör dig tryggare?
Skulle det fungera bättre för dig om vi träffades någon annanstans? Var någonstans?
Är det någon person du vill ha med dig på mötena?
Är det någonting du behöver veta om oss/mig som gör att du känner större förtroende i mötet?
Är det något du undrar över?
Har du egna idéer om vad som skulle fungera för dig?
Vad behöver du just nu?

Jag tror att om man ställde den här typen av frågor till individen så skulle alla typer av möten mellan myndigheter och individen bli mycket mera givande.

Jobbar man så idag, eller varför finns inte den möjligheten att jobba mera dialogiskt? Istället för att bestämma saker över folks huvuden, som gör att de känner sig maktlösa och får mera ångest?

Fundersam
2023-03-02 09:12

Hej,

Du har många kloka tankar och förslag som man kan tänka på i möte med utsatta personer.

Då det gäller den specifika fråga du hänvisar till, har vi inget svar på hur mötena mellan den personen och hens socialsekreterare sett ut. Det är också svårt för oss att svara på hur man arbetar ute i landet, men socialtjänstens ambition är att bemöta alla individer med respekt och lyhördhet.

Tack för ditt engagemang.

Vänligen,

Soctanterna