Hej. Detta kan bli lite långt men ska försöka fatta mig kort. Min syster blev under sin andra graviditet sjuk. 11 tarmvred under graviditeten som opererades med bebis i magen till hon togs ut i v 29. Detta till följd av en gastric bypass som hon gjorde mellan graviditet 1 och 2. Hon var väldigt dålig under denna tid och hennes första dotter var mycket hos mig. Hon och barn nr 2 klarade sig i alla fall men läkaren sa till min syster att hon inte borde bli gravid igen då det fanns fara för hennes liv. Hon blev gravid en tredje gång. Denna gången låg hon nästan hela graviditeten på sjukhus med morfindropp. Blev flera tarmvred igen som opererades. I v 34 plockades pojken ut och min syster blev utskriven från sjukhuset. Dock utan nedtrappningsschema för morfinet som vid detta laget blivit beroende av. Hon började självmedicinera. Det var många turer kring henne under lång tid och jag blev först kontaktfamilj åt barnen, sedan jourfamilj ochbsedan familjehem under ett tag. Min syster kom tillbaka till livet så småningom och mådde tillräckligt bra för att barnen skulle kunna flytta hem igen. Allt kändes bra... Hon arbetstränade och jag började för första gången skapa mig ett eget liv. Jag och min man fick vårt första barn osv. Allt kändes som det hade blivit bra. Men så hände något som inte fick hända. Min syster ramlade och gjorde illa axeln ordentligt.... och läkaren skriver ut... morfin! 100 tabletter! Efter någon vecka hittade hennes man och barn henne på toaletten död. Hon hade tagit några tabletter för mycket. Detta är 4,5 år sedan.
Ett halvår efter att min syster dött träffade pappan en annan kvinna som inte gillade att vi i vår familj hade ganska mycket att göra med barnen. Hon såg till att de sa upp kontakten med oss och flyttade väldigt långt bort. Som tur är så har äldsta dottern pratat med mig en del på telefon osv och så småningom har hon även fått komma på lov osv. Vi har varit väldigt rädda för att säga eller göra något som får pappan att inte låta oss ha kontakt. Blev en ny kvinna i hans liv för ca 1 år sedan. Det var illa med den förra men det är fortfarande inte bra hemma och den äldsta tjejen har under ett halvår skrivit till mig om att hon inte vill bo hemma längre då hon känner sig så fullständigt oälskad. De (hennes styvmamma och pappa) har sagt till henne att hon inte får prata med någon om hur hon har det hemma och är hon ledsen så får hon inte prata med någon annan än dem om det.
Nu runt jul var hon uppe hos en kompis i Norrland under ett par veckor och då skrev hon till sin pappa om att hon inte ville bo hemma mer utan hos mig istället. De sa till henne att de skulle prata om det när hon kom hem men tjejen vågar inte riktigt. Då sa hennes pappa att ja, men då får du prata med BUP om detta när du kommer hem. Jag tänkte att det var ju bra att hon i alla fall skulle få prata med någon men nu har jag även fått veta att hon ska inte dit själv utan hennes styvmamma ska med dit så att hon kan hålla koll på vad tjejen säger till dem. Hon får alltså inte gå dit själv för att prata om hur hon har det hemma. Senast idag skrev hon till mig helt desperat om att hon inte ville bo hemma längre samtidigt som jag absolut inte får säga något till soc eller något sådant. Vet inte hur jag ska göra. Skriver jag något till hennes pappa om detta så kommer han inte låta henne ha kontakt med mig heller. Vill naturligtvis inte göra så det blir värre för henne! Har ni några råd till mig om hur jag ska tänka/göra? Vore väldigt tacksam för lite kloka råd!