Hur tolkar man barns reaktioner korrekt?

Jag har en fundering och fråga. Hur kan man skilja på en förälders rädslor och ett barns rädslor inför att träffa den andra föräldern?

Många barn är ju väldigt lyhörda och mottagliga för vad mamma eller pappa signalerar, och kan därmed dras med i en reaktion som egentligen är förälderns.

Barnet kanske blir otröstligt och klängigt, för att föräldern innerst inne är rädd för att dela sitt barn med någon annan. Barnet kanske gestaltar det föräldern känner.

Men ibland är det ju på allvar också, att barnet verkligen upplever något som inte är bra i umgänget med den andra föräldern.

Det finns ju både och.

Hur kan man vara helt säker på vad som är ett barns genuina reaktion, och vad som egentligen är en överföring från en nära vuxen?

Det är ju viktigt att kunna lyssna på barnen, och ta dem på allvar. Men hur vet vi hur vi ska tolka barnens reaktioner?

Så att de inte bara blir en bricka i ett spel mellan vuxna som strider om kontrollen och umgänget?

Barnets rätt
2023-01-03 14:53

Hej!

Som du skriver är barn både lyhörda och mottagliga för föräldrars ibland projicerade känslor och omgivningens uttryck och kan därför påverkas negativt av detta. Som du skriver är det svårt att veta om det är barnets eller förälderns eller annan nära vuxens rädslor och känslor som barnet tar till sig.

Ilska och rädsla kan påverka stämningen hemma och relationerna i en familj. Föräldrar har att ta ansvar för sina egna känslor, något som kan vara svårt när man som förälder kanske inte själv är medveten om hur dessa påverkar barnet. Föräldrar utgår och agerar i de allra flesta fall utifrån vad de anser vara det bästa för barnet men det betyder ju inte att detta alltid är för barnets bästa. Om man som förälder märker eller känner att man inte kan hantera sina starka känslor så bör man söka hjälp.

Barn är olika och det finns ingen generell mall för hur vi ska tolka ett barns reaktioner. Däremot finns det mycket vi vuxna kan göra för att se barnet. För att motverka att barnen hamnar i kläm i vårdnads- och umgängestvister, kan det vara till hjälp att barnet har andra vuxna runtomkring sig. Vuxna som barnet kan prata med och som kan hjälpa barnet att skilja mellan sina egna och förälderns känslor och oro. Det kan exempelvis handla om en lärare eller kurator som barnet känner förtroende för. Det finns även andra kanaler som exempelvis BRIS dit barn kan vända sig för att få hjälp, stöd och för att kunna prata av sig.

Det du beskriver är essensen av svårigheten med socialt arbete. Att veta om det är det ena eller andra går inte att helt säkert att säga, men ju mer du känner barnet, dess reaktioner i övrigt, desto säkrare kan man vara i sina bedömningar.

Vänligen
Soctanterna