Jag har en fundering och fråga. Hur kan man skilja på en förälders rädslor och ett barns rädslor inför att träffa den andra föräldern?
Många barn är ju väldigt lyhörda och mottagliga för vad mamma eller pappa signalerar, och kan därmed dras med i en reaktion som egentligen är förälderns.
Barnet kanske blir otröstligt och klängigt, för att föräldern innerst inne är rädd för att dela sitt barn med någon annan. Barnet kanske gestaltar det föräldern känner.
Men ibland är det ju på allvar också, att barnet verkligen upplever något som inte är bra i umgänget med den andra föräldern.
Det finns ju både och.
Hur kan man vara helt säker på vad som är ett barns genuina reaktion, och vad som egentligen är en överföring från en nära vuxen?
Det är ju viktigt att kunna lyssna på barnen, och ta dem på allvar. Men hur vet vi hur vi ska tolka barnens reaktioner?
Så att de inte bara blir en bricka i ett spel mellan vuxna som strider om kontrollen och umgänget?