Hej. Har lite funderingar angående en vän som förra året fick en orosanmälan (som lades ner) pga att hon har psykisk ohälsa+diagnos och att hennes barns BVC sköterska oroade sig över hennes mående och hur hon klarade av att ta hand om sina barn. Trots att anmälan lades ner så har upplevelsen från att bli orosanmäld påverkat henne rätt så mycket efteråt. Hon känner sig fortfarande väldigt kränkt och ifrågasatt samt att självkänslan fått sig en rejäl smäll. Tänker ofta "Tänk om jag är oduglig. Otillräcklig?!" Går ständigt och är rädd för nya anmälningar då hon menar på att föräldrar som "hon" lättare blir orosanmälda än andra pga, vad hon kallar det, fördomar och att minsta lilla som inte är helt bra får en del med anmälningsskyldighet att dra psykisk ohälsa/diagnos kortet hos en förälder direkt. Hon har tyvärr upplevt flera ifrågasättanden i sin föräldraroll från denna sköterska samt känt sig pikad. Även jag kan hålla med henne om att den här sköterskan kunde vara lite väl... När det varit saker med hennes barn (där det funnits medicinska förklaringar bakom) har hon istället fått ta smällen och känt att hon bemötts som en mamma inte värd att lita på, medan barnens pappa, som inte har något, aldrig blivit ifrågasatt för någonting. Dottern har språkstörning och sköterskan misstänkte först att det mycket möjligt kunde vara hennes fel, medan logoped menar på att så inte är fallet. Självklart bytte hon BVC efter anmälan samt för att slippa fler kränkningar, men är nu istället rädd för att nya BVC ska hitta fel hos henne. Att barnens förskola ska hitta fel. Att någon granne ska uppfatta henne som dålig. Vem som helst kan ju anmäla för precis vad som helst. Jag skulle nästan vilja påstå att hon är lite paranoid och att rädslan för att bli anmäld på nytt tagit över lite väl mycket. I anmälan som lades ner stod det att beslutet kunde komma att bli ett annat (dv s utredning) om hon anmäls igen, och det är nog det hon hakat upp sig allra mest på. Hon säger att hon inte skulle klara av det och att en ny anmälan skulle knäcka henne totalt. Hon är livrädd för soc och hennes värsta mardröm är att barnen ska omhändertas. Sen känner hon såklart en viss skam och menar på att "bra föräldrar anmäls inte, alltså måste jag setts som en dålig ". Jag har försökt lugna henne med att hon inte gör några särskilda fel, att den "perfekta" föräldern inte finns, och att de andra anmälningsskyldiga (t ex förskolan) skulle anmält för länge sedan om de tyckte att något inte verkade bra och de träffar ju hennes barn + henne flera gånger i veckan. Har försökt få henne att förstå att hon visst är en bra förälder. För det är hon verkligen. Nu till själva frågorna. Om någon skulle anmäla henne pånytt och ingenting förändrats sen förra anmälan, kan soc lägga ner den också eller inleds det med stor sannolikhet en utredningen ändå, med tanke på att det i såna fall inte är den första hon fått? Kan man lita på henne om hon säger att allt är okej eller kan man komma att gå mer på att hon blivit anmäld en gång tidigare än på hennes ord? Kan hennes psykiska ohälsa och diagnos vara till en nackdel vid ny anmälan vad den än gäller? Jag har sagt att hon inte har något att oroa sig för så länge hon själv känner att hon klarar av sina barn och så länge vi andra ser att hon gör det , men vad jag än säger så hjälper det inte. Kort sagt, vad kan hända om en till anmälan görs? Ökar chansen för att en utredning dras igång om man har tidigare anmälningar på sig? Kan ni säga något som kan göra henne lite mera lugn? Förstår om detta är helt vanliga känslor hos föräldrar som fått orosanmälningar, men hur ska hon gå vidare och sluta oroa sig så mycket? Hoppas inlägget inte blev allt för rörigt. Mvh "En vän"