Orosanmäla sig själv?

Jag är en ensamstående mamma på 20 år till ett barn som snart är 2 år. Jag har varit i ett förhållande där min föredetta man har kontrollerat mig och misshandlat mig psykiskt. Min x man var med mig och min son tills 2 månader sedan. Min sons pappa sa upp all kontakt och har inte hört av sig alls, efter en incident där jag hade hittat narkotikaklassade tabletter i min sons ’’låda’’ med olika barngrejer i. Jag mår så himla dåligt nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner mig så lurad av honom. Förskolan fungerar inte för min son, han blir ledsen och mår inte alls bra där. Min son pratar inte än och kan inte peka på olika saker som man verkligen ska kunna när man är 2 år. Jag tror att jag har kämpat för mycket med allt, vilket nu resulterar i att jag börjar må mer och mer dåligt. I mitt förhållande med barnets pappa så fick jag inte ha kontakt med någon, jag fick skicka bilder flera gånger under mina jobb pass, han ringde flera gånger för att se vad jag gjorde, och han gick igenom min telefon hela tiden och sökte upp alla nummer jag pratat med. Jag har inga vänner kvar nu och har ingen att prata med, ingen att umgås med alls, jag är helt ensam. Jag har min mamma och pappa som jag träffar ibland. Dom har passat min son vissa gånger när min son varit sjuk så att jag kan jobba. Jag börjar bli mer och mer trött. Jag får så dåligt samvete och gråter varje kväll, för att jag har tänkt tanken på att ansöka om kontaktfamilj till min son. Mitt tålamod börjar bli allt dåligare och dåligare. Det börjar kännas tufft, jag börjar få ångest och kan aldrig slappna av. Jag vill göra allt jag kan och lite till för min son men det börjat ta emot, min kropp säger ifrån och jag skäms. Jag älskar min son över allting som finns på den här jorden, men jag behöver bara få tänka på mig själv och börja jobba på mig själv för att bli stabil och må bra igen. Mitt mående börjar gå ut över min son och jag känner mig som världens sämsta mamma. Men det är så mycket stress och hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg, jag börjar få konstant huvudvärk och känner mig helt orkeslös. Jag har kontaktat bup och barnhälsovården då jag misstänker att min son har ADHD, har pratat med BVC också. Men dom vill inte göra en sån tidig utredning. Jag går på lekoteket med min son har fått en remiss till logoped, jag kämpar på med takk tecken och allt man kan göra för att främja språkutvecklingen men utan framsteg. Det här är också tufft för mig, jag ser alla i lekparker och på förskolan som är i samma ålder som min son som pratar. Snälla du, jag behövde få skriva av mig allt det här. Jag vågar inte kontakta socialtjänsten om det här då jag har hört massa skräckhistorier om att dom ska ta mitt barn ifrån mig helt och hållet. Vad ska jag göra? Snälla ge mig råd för det känns som att det blir värre och värre. Finns det någon av er här som jag kan få prata med som kan hjälpa mig igenom det här? Jag behöver stöd.

Bello

Kommentarer

Hej!

Vi förstår av ditt brev att det finns flera saker som byggts på under ditt liv som förälder och också runtomkring då vänner och ditt barns pappa försvunnit. Vi uppfattar att du verkligen försöker att vara en god förälder till ditt barn, trots den oro du skriver om, både kring ditt barn och också kring dig själv och ditt mående.

Ett tips är Barn- och föräldrastödet; Barn- och föräldrastödet - Malmö stad (malmo.se)

Vi tänker som du; att du behöver någon att prata med, som kan hjälpa dig att sortera i dina tankar och se en väg framåt. Ett tips är att vända dig till din Vårdcentral, berätta om ditt mående och genom Vårdcentralen få samtal med en psykolog.

Kanske kan BVC hänvisa dig till någon föräldragrupp. Det brukar finnas föräldragrupper specifikt för unga föräldrar.

Vi uppfattar det som att du är rädd för att socialtjänsten ska omhänderta ditt barn om du kontaktar dem. Vi vill säga till dig, att så länge föräldrar gör allt de kan för att vara goda föräldrar, söker och tar emot hjälp och stöd, vittnar det om att man är en mycket bra och ansvarstagande förälder. Socialtjänsten har flera stödinsatser för både barn och föräldrar.

Vi hoppas att vårat svar kan ha hjälpt dig på vägen till att få stöd i en svår situation och du är välkommen att kontakta oss igen om du undrar något mer eller har andra frågor och funderingar.

Vänligen

Soctanterna

Soctanter