Hej!
Ni skriver ofta att alla ansökningar om ekonomiskt bistånd/försörjningsstöd bedöms individuellt. Men hur gör ni för att få fram all relevant information från personen som ansöker om stödet?
Det kan ju finnas extra behov som personen inte vill avslöja, men som skulle ge extra bistånd t.ex. och som därför är viktigt att ta med i bedömningen.
Eller det kan se ut som en person slösat med pengar på ett sätt som gör att det blir avdrag, men i själva verket kanske det finns en godtagbar förklaring som gör att det inte skulle blivit något avdrag ifall socialsekreteraren hade haft den informationen.
Hur gör ni för att få fram sådana uppgifter?
Man hör ofta att socialsekreterarna är stressade och har för lite tid med varje person. Och man hör till och med att i vissa kommuner räknar robotar ut vad en person ska få för ekonomiskt stöd eller avslag.
Men för att detta ska bli en rättvis bedömning så bygger det ju på att den enskilda personen som söker stöd har gett all viktig information.
Om man skriver på en blankett t.ex. är det ju inte säkert att det finns någon ruta för oförutsedda saker. Eller det är inte säkert att personen vågar/vill skriva precis allt som personen behöver hjälp med, på en blankett.
Det kan finnas stora "mentala" hinder, skamkänsla, stress, oro, som gör att man inte självmant tar upp sådana väsentliga saker. Det är väl det allra vanligaste, att människor tycker att det är oerhört svårt att fläka ut sig och berätta om allt svårt som man behöver hjälp med. Särskilt om man är rädd för att man ändå inte ska få den hjälp man behöver och vill ha.
Så det låter fint med individuella bedömningar, men hur individanpassade blir de ifall ni inte har tid att möta klienterna och skapa den tillit och det förtroende som behövs för att kunna öppna sig och berätta om alla sina svårigheter och behov?
Att öppna sig för någon och "outa" alla sina ekonomiska bekymmer och sin livssituation är ju inte något man gör förbehållslöst i första taget. För det behövs det ju både tid och goda möten, där man känner sig sedd, accepterad och förstådd.
Men om socialsekreterarna har för lite tid med varje person, och dessutom är klämda av kommunens sparbeting, så kan det ju lätt bli så att socialsekreteraren aldrig får ta del av den information som hade behövts för att personen skulle få den hjälp som varje medborgare har rätt till.
Den information som delas mellan socialsekreteraren och personen stannar på ett ytplan. Och så tror man att personen har fått en korrekt och individuell bedömning, men i själva verket kanske det inte har skett något äkta möte och något djupare samtal om de verkliga behoven och livssituationen?