Ja hej, det är jag igen.
Jag förstår verkligen inte varför det ska vara så förbannat svårt att få till ett umgänge. Det heter att man ska "samarbeta", men socialtjänsten drar själva inte sitt strå till stacken. När vi hade gjort en umgängesplanering och jag frågade om jag kunde åka dit redan till *-dag, så hette det att de måste ta det med sina "gruppledare" först... dumheter! Ja okej men de hade fyra dagar på sig men näää nu får man vänta en vecka till?
Jag har själv inte gjort något för att mitt barn skulle få LVU men ändå ska vi straffas för allt jäkelskap den här andra föräldern har hållit på med.
Enligt mig är barnets bästa i det här fallet att få träffa mig asap, som barnet uttryckligen har önskat. Det är inte mig barnet ska skyddas mot, och då träder de andra artiklarna i Barnkonventionen in, som artikel 9 och 16, samt 12. Speciellt 12, den är central. Visst kan barnet få extrem hemlängtan och att det blir negativt på så sätt, men hallå, snart har det gått två månader sedan barnet fick träffa mig fysiskt. Allt på grund av att jag inte fick någon info om vad som var på väg att hända, jag är inte vårdnadshavare och får på så sätt ingen insyn, och den andra föräldern har hela tiden motarbetat mig. Hade jag däremot vetat hade jag kunnat ta mitt pcr-test för att åka till barnet under dess korta tillfälliga placering innan det bar av till jourhemmet.
Dessutom vet jag som förälder mer om mitt barn än vad dessa socialsekreterare någonsin kommer göra. Usch, allt det här är så vidrigt och jag är trött på allt.
Vad ska jag ta mig till? Och vad gör jag om jag märker att barnet har påverkats negativt av att inte ha fått träffa mig på så länge? IVO lär ju inte kunna göra något, eller hur?