Hej
Är en tjej på 17.5 år som haft väldigt mycket problem hemma under hela uppväxten. När jag var 12 startades utredning då mina föräldrar var fysiskt och psykiskt våldsamma som avslutades då de vägrade hjälp. När jag var 16/17 startades två till efter varandra pga psykiskt våld, hot om våld och lite andra grejer.
Jag lyckades även berätta om övergreppen pappa utsatt mig för och hur mamma tar pappas parti. Jag går nu på BUP för att prata om det och har även en ätstörning. Mamma och pappa vägrar dock fortfarande all hjälp då de menar att allt är mitt fel och att dem inte är problemet.
Har försökt i hela mitt liv tro att saker o ting kmr bli bättre men börjar faktiskt bli, ursäkta språket, jävligt less. Har topp betyg i skolan och kämpar med mitt mående men det är så svårt när det hela tiden blir bråk hemma och mamma påminner mig om att jag ”ljugit” om pappa och att de på olika sätt straffar mig för det genom att pappa tex inte vill övningsköra med mig.
Jag extra jobbar efter skolan men har inte råd att flytta ut. Sen skulle mamma och pappa nog inte må bra av att jag gjorde det och antar att en ny utredning skulle behöva inledas? Och sånt slutar ju aldrig bra. Dock frågade min socialsekreterare mig några gånger om jag ville bo i familjehem och så eller egen lägenhet men jag ville inte då av olika skäl.
Fast hur svårt är det att få egen lägenhet? Det måste ju finnas grund. Vill inte låta som en hormonell tonåring som vill flytta hemifrån för att mamma är tjatig för jag känner mig faktiskt fast i en tillvaro där jag inte kan må bra bara.
Vad kommer krävas av mig och vad händer när man fyller 18 år? Har personligt stöd beviljat nu med min socialsekreterare men hur ska jag ta upp detta med henne? Känns som att jag själv måste vara stensäker för att ta upp detta med henne.