Vi har två barnbarn, nu 13 och 15 år gamla. De har bott hos oss sedan de föddes eftersom deras mamma, vår dotter, inte kunde ta hand om dem på grund av missbruk och psykisk ohälsa. Hon hade dock vårdnaden om dem i flera år och fick både barnbidrag och underhåll som hon behöll själv. Det blev dock ohållbart eftersom vi var tvungna att kontakta henne för att kunna välja dagis, tandläkare och få ut pass. Hon var inte alltid lätt att få tag på.
Vi begärde då att få vårdnaden vilket skulle underlätta i vardagen, något som mamman gick med på. Vi begärde också efter någon tid att få bli familjehem eftersom vi insåg att hon aldrig skulle kunna ta hand om dem. Kommunen gjorde då en privatplacering hos oss vilket vi uppfattade som samma sak som en familjehemsplacering.
Nu vet vi bättre. För privatplaceringar utgår ingen ekonomisk ersättning. I dag har vi barnbidrag och underhåll vilket inte förslår lång. Alla extrakostnader, och det är många, får vi stå för. Jag är pensionär och min fru är det om något år. Det är inte lätt att möta två tonåringars behov med två pensioner.
För en tid sedan tog mamman sitt liv så boendet hos oss är nu verkligen permanent. Vi undrar nu om en det verkligen är rimligt att vi ska stå för hela försörjningen av barnen.
Det ena barnet har en biologisk far som inte är intresserad, det andra barnets far är okänd.
Hade vi haft status som familjehem hade familjens ekonomiska status varit en helt annan.
Är detta verkligen rimligt?