Hej!
Jag hör av mig för att få perspektiv på en surrealistiskt tillvaro som uppkommit idag. Jag blev under lunch uppringd av ett socialkontor som uppmanade mig att infinna mig på deras kontor inom 45 min. Jag fick inte reda på vad det handlade om men blev försäkrad att min son var trygg där han befann sig.
Jag blev tipsad av dem att ta med mig stöd. För mig kändes det overkligt och surrealistiskt att åka till ett kontor och inte veta vad det handlade om. Jag har aldrig varit i kontakt med socialen och vet inte vilka ärenden de behandlar men förstod att ärendet var brådskande.
Väl på plats för jag höra meningen jag aldrig någonsin kommer kunna raddera ur mitt minne: ”det har framkommit att det förekommer våld i hemmet. Hur ställer du dig till det?” Jag förstod ingenting. Blev mållös. Jag lever ensam med min 6-åriga son. Vem menade dom? Jag bekräftade att jag tidigare blivit slagen av min son men att det blivit allt mer sällan mellan gångerna ju äldre han blivit. Men fick då förklarat att det var JAG som slagit min son….? Världen rämnade. Jag satt helt tyst. Förstod inte. ”Vi har pratat med X idag och han bekräftar. Han har sagt att han är rädd för att komma hem nu. Vidare har vi informerat honom om att han kan komma och bo i ett annat hem för en tid. Och han är införstådd och ok med detta. ”
Jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna sätta ord på det som hände. Mitt liv slutade. Där och då.
Där satt jag utelämnad helt utan att kunna påverka och vetskapen om att min son förmodligen hade fruktansvärd ånger för vad han sagt och oro för var han skulle få tillbringa sin natt (och många nätter framöver).
Det var så surrealistiskt. Så overkligt. Jag har aldrig lagt en hand på min son. Men vet att han är kapabel till att hitta på en hel del för att få uppmärksamhet och bekräftelse.
3 timmar bönade och bad jag att han skulle få vara på ett ställe där han kände sig trygg. Att inte bygga upp ett större trauma än det möte han redan fått vara med om med socialsekreteraren. Att komma hem var inte aktuellt. Inte under utredningen. 4 månader talade man om för mig att den kunde pågå. Jag förstår knappt nu, hur jag orkade hålla ihop och ta emot informationen. Det var så obegripligt. Tillslut … tillslut så vände samtalet och han skulle iaf få bo hos sin mormor. Men att jag inte fick ha kontakt. Mormor fick heller inte säga till min son att mötet mellan oss ägt rum. Hon fick heller inte nämna något om vad han sagt till socialsekreteraren. De ville att han skulle tillbringa inte bara skoldagarna på samma plats som allt ägt rum utan också fritids så länge det gick. Det var bäst för honom, berättade man. Sedan berättade man att man informerat rektor att jag inte fick hämta/lämna honom eller ha kontakt och att de nu kunde känna sig trygga. Min son blev hämtad av mormor och var helt förbytt (min mamma ringde och försökte återkoppla dagen/kvällen) och min son bröt ihop i bilen och började gråta och sa ”Mormor … jag har gjort något dumt idag. Jag ljög. Jag sa att mamma var dum mot mig. Men sen ändrade jag mig men ingen lyssna eller trodde på mig …”
Det här är det absolut värsta trauma jag upplevt i mitt liv. Det här är något som inte bara är hemskt nu utan något som kommer påverka resten av mitt liv. Jag och min son har blivit straffade för något som jag gjort. Och ingen trodde på oss.
Utredningen kommer ju såklart visa på att jag aldrig har slagit någon någonsin men… hur lång tid kommer det ta? Och hur mycket skada kommer det göra under tiden? Julen närmar sig inom två veckor och jag får inte kontakta min son. Vi hade ett besök med teater och hotell bokat som en julklapp till oss. Något vi räknat ner till i två månader. Hur ska mormor förklara att det inte blir av?
Jag förstår barnkonventionen och plikten av anmälan men… riskanalysen innan. Vilket ansvar har skola som upprättat anmälan och vilket ansvar har socialtjänst? Jag försökte fråga det på plats. Och svaret jag fick var ”om det skulle visa sig att det inte förekommer våld i hemmet läggs utredningen ner”. Men läggs ner? Där slutar ju inte vårat trauma. Vi har ju blivit skadade för livet. Förhoppningsvis jag mer än honom, av det som hände idag. Att skydda sig bakom anmälningsplikt och lag känns fegt i detta läge med tanke på konsekvenserna. Att säga att man gör det för ”barnets skull” gör mig rasande. Här väljer man att rycka ett fantasifullt påstående och förstärka och bekräfta det och sedan förklara att min son ska placeras i ett nytt hem. Nu gudskelov fick han komma till mormor men vad hade hänt om jag inte stått på mig och han hamnat hos främlingar?
Jag känner mig så sviken , utsatt och orolig för att min son ska gå kvar i den skolmiljö där man uppenbart valt att tro på vissa fantasier men inte på andra (han sa att han blir slagen i skolan också).
Vem kommer ta ansvar för det som dom orsakat? Var kan jag vända mig?
Att göra IVO och JO samt Polisanmälan gör sällan skillnad även om det är en markering. Men jag vill få soc att förstå riskerna med att även andra familjer kan bli utsatta för detta. Och hur det kommer påverka dem resten av deras liv. Att bara lägga ner en utredning utan upprättelse är för mig samma sak som att jag blivit oskyldigt dömd för ett brott jag inte begått.
Ärret jag fått idag är pga av oaktsamhet av skola och myndigheter i samverkan. Inte pga av omtanke om barnens bästa. Jag känner just nu att jag aldrig kommer kunna bli samma mamma igen och att de som är ansvariga för detta gömmer sig bakom lagar och konventioner som i detta fall inte hjälpte ett barn utan tvärtom skapade ett ärr för livet.