Hej!
Jag är långtidsarbetslös och har nyligen avslutat en utbildning. Innan utbildningen var jag inskriven på enheten för ekonomiskt bistånd i flera år.
Tyvärr har inte min utbildning gett resultat pga covid-19.
Men iaf, när jag nu kom tillbaka till enheten för ekonomiskt bistånd efter 9 månader har ALLT förändrats. Jag har fått en riktigt otrevlig person som handläggare som krävde mer dokumentation än jag någonsin har behövt lämna tidigare.
Med tanke på att hon är så otrevlig i sitt bemötande har jag begärt att få byta handläggare.
Jag har en NPF-diagnos sedan tonåren och hamnar hela tiden mellan stolarna i samhällets skyddsnät.
Min fråga gäller har det ändrats något i tillvägagångssättet att handlägga ärenden de senaste månaderna hos enheterna för ekonomiskt bistånd? Varför har det blivit så tufft?
Bör inte en handläggare ta hänsyn till att en person har en NPF-diagnos (autism) längre i sin utredning?
Enligt min nya handläggare måste jag söka jobb 15mil bort och jag har svårt som det är att pendla till de orter jag redan söker jobb på pga min NPF. Jag gör allt jag kan efter min förmåga att komma loss från bidragsberoende bland annat genom att be om hjälp och stöd men det känns som att man aldrig räcker till eller blir hörd. Jag bad även att få komma till kommunens verksamhet för arbetslösa som jag var på innan jag började studera genom soc - hennes svar var att det inte var deras jobb att se till att jag får arbete. Har hon rätt att säga så när man ber om hjälp? Hon har bara lämpat över allt ansvar på mig.
Jag orkar snart inte mer.
/Ensam