Hej
Vi är sedan 4 månader vårdnadshavare för ett ensamkommande flyktingbarn. Tidigare var vi familjehem åt henne och hon har bott hos oss i 6 år. Nu är hon 16 år och har anmält oss hos soc för hon tycker vi är orättvisa och att vi inte behandlar henne som våra biobarn. Hon har ljugit ihop fruktansvärda historier om oss och även fått en klasskompis familj att anmäla oss för allt möjligt, 10 anmälningar har de ljugit ihop. Allt är osanningar. Anklagelser som psykisk misshandel, att vi tar pengar från henne, att vi låser in henne och att hon inte får träffa kompisar mm. Eftersom hon får full stöttning av den familjen blev hon ohanterbar att ha kvar hemma och hon SoL-placerades i ett jourhem och i och med det bytte vi även skolan på henne för att hon skulle bort från den här familjen och få en chans att komma tillbaka till oss. Jourhemmet motarbetar oss och håller henne hemma för att hon ska få byta tillbaka skola och hon har även börjat umgås med den familjen! Det hemska i detta är att soc endast lyssnar på barnet. Vi har skrivit otaliga mail om hur vi ser på situationen och vi har bett när och kära skriva och förklara att vi inte gjort något fel. Under alla år har vi fått beröm för hur bra hon haft det hos oss hur trygg hon varit mm. Detta håller på att knäcka oss totalt. En flytt tillbaka till gamla skolan är helt uteslutet för oss eftersom hon då kommer att rymma till den familjen och bo där utan lov och komma ännu längre ifrån oss. Kan soc göra hennes SoL-placering till ett LVU? Det finns ingen misär inget, våld inget missbruk i vår familj. Vi är en stabil familj som öppnade hem och hjärta för ett flyktingbarn som nu spottar oss i ansiktet och sparkar på oss bokstavligt talat. Vi överväger att säga uppvårdnaden om henne, men är rädda att soc då ska rikta blicken på våra biobarn och börja utreda dem. Vi vill bara ha tillbaka livet, vi orkar inte mer. Varför bryr sig inte soc om helheten? Varför förstår de inte att det finns barn som faktiskt ljuger? Vi vet att hon behöver mycket hjälp att hantera trauman och svår tidig barndom och vi ställer upp på det men nu har hon glidit så långt ifrån oss så en återförening känns med avlägsen för varje dag.