Jag är sambo och bor i en 3:a. Vi båda jobbar. Skolan säger att vår 10-åriga dotter har troligtvis en NPF diagnos. Skolan skickat en remiss till BUP och vi väntar på en kallelse tid. Vår dotter har dagliga utbrott, slår på dörrar, skriker, stör sin bror, vissa dagar skolvägrar (ångest/oro för förändringar). Såhär har det varit sedan hon varit liten. Hon varit under hela sin uppväxt svårhanterlig både inom förskole- och skolvärlden. Vår 19-åriga son hoppade av gymnasiet sista året och uppbär socialbidrag. Vår son står i kö på boplats syd.
Han mår inte bra av hemmasituationen, blir ibland utan anledning attackerad av sin syster. Vi vuxna klarar av vår dotters utbrott och vi försöker alltid vara "steget före" och känna av eventuella utbrott. Jag upplever att min son ej mår bra av att vistas i denna miljö. Han har börjat äta på sina egna tider, håller sig antingen ute eller instängd i sitt rum. När jag pratar med honom säger han att det är stressande att aldrig veta vilket humör eller vilka utbrott hans syster får och han känner han kan inte kommunicera med varken henne eller oss vuxna då hon ständigt kräver uppmärksamhet. Då vår son enbart har socialbidrag och gör allt vad han kan för att hitta ett jobb men hittar inget. Har han rätt att söka en bostad och få hjälp med hyran av socialförvaltningen? Jag känner han måste komma bort från denna situation. Jag klarar av att stötta min 10 åring men det blir övermäktigt då jag insett att min 19 åring
inte mår bra och känner sig stressad av hans systers beteende. För mig blir det för mycket.