Det finns ett barn i min närvaro som jag anser far väldigt illa. Situationen blir bara värre och värre och har pågått under ca 3-4 års tid. Det är en 14-årig tjej och hon har inte haft en fungerande skolgång under lång tid, de två senaste åren har hon i princip inte varit i skolan alls. Hon lider av depression, ångest, självmordstankar och övervikt. Föräldrarna har haft kontakt med socialtjänsten i 1,5 år, men situationen förvärras hela tiden. Otaliga orosanmälningar är gjorda och de har en pågående familjebehandling. Föräldrarna lever som frånskilda och flickan bor enbart hos sin mamma. Fadern är på socialens inrådan ombedd att hålla sig undan och vara passiv i behandlingen då dottern uttrycker att hon inte vill bo hos honom. Det finns ingen dom eller liknande på boendet, och tidigare var boendet växelvis. Situationen blir som sagt bara sämre och sämre och nu är flickan mycket passiv, och befinner sig ensam i moderns hem på dagarna. Det har uttryckts oro från faderns sida till socialen och även en önskan om att se till att flickan inte är ensam på dagarna.
Jag har en fråga angående socialtjänstens rätt att i princip ta ifrån fadern sin föräldraroll genom att bara hänvisa till att han ska vara passiv, när flickan tydligt mår sämre och sämre hos sin moder?
Fadern har kontakt med socialen, men får inget gehör överhuvudtaget utan det som socialen menar på är att flickan ska göra det hon vill, exempelvis äta godis varje dag och tillbringa all sin vakna tid i sängen.
Att göra fler orosanmälningar känns inte aktuellt, då de hamnar hos samma personer som förut och inte leder någonstans.
Det finns ingen boendeutredning gjord, utan det är ett uttalade från familjebehandlaren att flickan ska bo enbart hos modern.
Vem vänder man sig till för klagomål? Har dom rätt att neka boende hos fadern? Har man rätt att byta utredare/handläggare/behandlare?
Vad gör man när ingen lyssnar och barnet mår sämre och sämre dag för dag? Hur lång tid skabfamiljebehandling pågå innan en förbättring syns, eller andra åtgärder tas vid?