Jag undrar vad en skälig levnadsnivå är? Var går gränsen?
Jag har sökt behandlingshem via kommunen och blivit nekad. De hade inte kontaktat vården trots att jag gav numret till läkaren och sjuksköterskan. De tyckte att min levnadsnivå var bra.
När jag sökte bodde jag hos pappa, jag kunde inte bo själv eftersom risken att skada mig själv var för hög. Jag spydde. Skar mig. Hade precis kommit ut från den psykiatriska akutavdelningen för fjärde gången under ett år. Jag har haft problematiken i mer än halva mitt liv.
Men kommunen utgick ifrån att jag kan betala räkningar och andra sysslor i hemmet. Visst, det kan jag. Men jag tycker att ätstörningar, självskador och att jag måste bo antingen på sjukhus eller hos pappa inte är en skälig levnadsnivå. Enligt mig i alla fall.
Så, åter till mig fråga - vad ställs det för krav på en individ för att få hjälp på ett behandlingshem när vården inte längre kan hjälpa en? Krävs det ett antal självmordsförsök eller att man är utåtagerande på något sätt?