Jag börjar verkligen tvivla på mig själv och min föräldraroll. Min f d make vägrar ofta svara på frågor jag ställer, eller så svarar han svävande. Själv kräver han alltid omedelbar respons om han undrar över något. Igår ville han fråga vår 8-åriga dotter över telefon om hon ville följa med honom till en f d nära bekant till oss (jag har ingen kontakt med personen längre). Jag skrev till honom att barnet sagt att hon inte vill men inte vågar säga till honom att hon inte vill följa med. Han svarar då att jag bara är ute efter att förstöra för honom som pappa och det enda jag skriver är negativt om honom. Dels är det inte sant (jag har ju alla våra konversationer på Messenger sparade) och dels är det ju så barnet sagt. Gör jag fel som säger att barnet inte vågar prata med sin pappa? Jag kanske har förstört hennes förtroende för mig nu? Jag börjar snart tvivla på mina egna magkänslor, han får mig att tvivla på mig själv, att jag inte är kapabel till någonting och att jag inte alls är den bra föräldern jag tror mig vara. Jag blir helt mindfucked av detta. Börjat bli ledsen och håglös. Barnet håller jag hela tiden utanför detta. Hjälp!