Hej,
Min bonusson sedan 16 år - som är 20 år idag - har diagnostiserad Asperger och ADHD. Under hela hans uppväxt har det varit bråk och konflikt. Redan i förskolan var det problem med aggressivitet mot både personal och andra barn. Han var runt 8 fick han sina diagnoser. Nu när han är ung vuxen och går i 3 årskurs på gymnasiet har dom regelbundna utbrotten till stor del försvunnit då han rent intellektuellt vet vad som anses vara ok beteende. Dock tycker jag en annan mycket mer obehaglig sida. Som sagt, borta är dom lite mer barnsliga utbrotten men dom har istället ersatts av en överlägsenhet som manifesteras i stort sett varje gång vi samtalar och då är det i 9 fall av 10 han som initierar samtalen. Tilläggas här är att vi normalt sett har en relativt god relation där jag har betraktat honom som min son. Dock har han väldigt svårt att knyta an till både mig och hans halvsyskon. Jag vet ju ingenting om någonting och är såklart lite korkad. Detta är inget jag tar åt mig av men det är som om just det triggar honom - att jag inte tar år mig. Häromdagen hade vi vårt vanliga samtal och i vanlig ordning så visste jag ingenting om ämnet, när han märkte att jag är helt oberörd växlar han upp och blir mer och mer hånfull. Med höga tillgjorda fejk skratt berättar han för mig att jag är helt misslyckad och kan ingenting. Hånen övergår till rena förolämpningar med högre och högre intensitet. Det är som han systematiskt försöker hitta ömma punkter hos mig där han kan dominera. Nu är det hur intensivt som helst. Han följer efter mig ut i köket, skrattar ännu högre och fortsätter förolämpningarna. Jag kan inte ta hand om min familj, jag har dåligt jobb, jag tjänar dåligt, min fru (hans mamma) tjänar bättre, jag har inte gått universitet, om han blir som mig så skulle han tagit livet av sig osv. När förolämpningarna pågått i 10-20 min tröttnar jag något och pratar tillbaka - vad har du åstadkommit i ditt liv? - du är 20 år och okysst! -Detta får honom att bli fullkomligt rasande - det är som han måste vinna situationen och äga rummet o det var ju han som skulle förolämpa mig, inte att hans självbild som skulle raseras. Han stirrar mig i ögonen och säger att han ska skära halsen av mig. Detta blir droppen för mig - jag tolererar inte att bli mordhotad i mitt eget hem. Det hela blir en brottningsmatch där där på vippen lyckas slänga ut honom genom dörren. Hela situationen avslutas helt plötsligt genom att han går upp och går in på sitt rum utan att säga ett ord.
Genom åren och särskilt när han blivit lite äldre han har alltid varit mån om att framställa sig lite farlig och cool. Han hejar alltid på "the bad guy" i filmer och serier. Han har en fullständigt grandios och störd självbild där han tilldelar sig själv egenskaper han inte har men förväntar sig att på respekt för dessa. Andra bedöms - i hans värld - efter vad dom åstadkommit just där och då medan han bedömer sig själv (och förväntar sig att även andra) efter sin ambition. I skolan kan han få vredesutbrott för saker som IG på prov. Han började slänga stolar i klassrummet och hotade att ta livet av sig för att han fick IG på ett matteprov. Det är som om när självbilden spricker (bäst på allt) så utlöses ett raseri. Dessutom sitter han vaken på sitt rum hela nätterna - han kan vara vaken i 2 dygn utan problem (detta har han kunnat sedan han var liten. Sömn och hunger kan han bara stänga av).
Just nu så har jag på eget bevåg flyttat hemifrån. Dels tror jag på allvar att han i vissa situationer är kapabel att utföra det han säger och jag vill inte bli utsatt för någon attack när jag ligger och sover - efter att han varit vaken 30h +. Och dels är jag även rädd att jag kommer att skada honom i självförsvar - vilket jag utan tvekan skulle gjort om jag blir anfallen. Förutom hans Asperger och ADHD känns det som det finns mer parametrar och djupare problematik.
En annan sak är också att vi inte har någon "beef" som han ev. skulle vilja ge igen för - situationen ovan uppstod som en blixt från en molnfri himmel en vanlig onsdag morgon. Det är som om han förbehåller sig rätten att använda mig (och andra) som hävstång för att boosta sin egen självbild. Dvs han trycker ner mig samtidig som han hävdar sig själv - utan att han för den delen ogillar mig.
Övrigt kan sägas att vi är en vanlig familj med 3 barn i åldern 12-20. Både jag och min fru har jobb vi gillar och trivs med. Syskonen är också helt problemfria.
Det finns mycket mer att säga egentligen men detta är det senaste.
Vad tror ni? Hur skulle man kunna lösa situationen?