hej! Sedan jag var liten har mina föräldrar grovt missbrukat alkohol. Av alla alkoholister/missbrukare jag har träffat i mitt liv har mina föräldrar varit de absolut värsta. släkt, familj och närstående har tagit avstånd för många, många år sedan vilket är fullt förståeligt.
Idag är jag 22 år gammal och totalt förstörd. Jag har svåra identitetsproblem, grov ångest och självmordstankar. Min plan har alltid varit att ta hand om mina älskade föräldrar tills dagen de dör, för att sedan begå självmord. jag har aldrig sett livet som något skapat för mig, något jag kan ta del av. Det är först nu när jag börjar bli vuxen som jag inser att jag också har rätt till ett liv för mig själv. Ett liv som förstörts totalt av mina färldrars verbala och fysiska misshandel.
Jag vill börja jobba med mig själv och mina problem, lära mig att t.ex ta ansvar osv, men det känns hopplöst när jag är fast i en lägenhet som stinker av urin och spya, med avföring liggandes på golvet och total avsaknad av mat i flera månader. Ibland blir jag utkastad och iband skriker de hela nätterna så jag inte kan sova. det påverkar min skolgång oerhört och har alltid gjort..
Jag klarar helt enkelt inte av att gå till skolan, med smutsiga kläder, utan att ha fått sova eller äta på samma sätt som när jag var liten och man t.ex fick mat i skolan (slutar dock skolan i december/januari coh tänker inte försöka studera vidare sålänge min boendesituation ser ut såhär)
Jag känner att jag verkligen måste komma ut. min mamma som är pryskitk sjuk säger att jag efter 20-årsldern inte genererar pengar till henne längre och då tycker hon att jag kan "dra åt helvete".
Jag känner att destu fler dagar jag stannat här, destu mer undernärd och pyskiskt sjuk blir jag. En dag dör jag kankse av undernäring, som ett barn i afrika, och jag undrar ofta för mig själv hur folk hade reagerat. Kan man svälta i sverige? jag tänker konstant på mina föräldrar vilket bidrar till min sömnlöshet och depression, allting känns helt enkelt hopplöst inför framtiden.
samtidigt som mina kompisar och klasskamrater flyttar hemifrån, tar körkort, har fritidsaktiviteter och jobbar klarar jag knappt av att gå till komvux. ibland tar jag bussen till skolan men åker bara förbi och förmår mig inte att gå av.
jag frågade min släkt hur det kommer sig att de aldrig gjort något för att hjälpa, när de vetat hur tufft vi haft det hemma. de har inte vetat om mina föräldrarspsykiska problem utan bara deras missbruk, och de hävdar att de inte vetat i vilken grad mina föräldrar missbrukat. de hävdar också att "man vet ju hur illa vissa far som kommer till fosterfamiljer" vilket gör mg förbannad. vad hade varit sämre än att leva utan regler, gränser, mat och kläder som ett barn? tror de det var kul för mig att sova utomhus i snön på julafton när jag var 7år? tror ni det var kul för mig att bryta mig in i bilar för att ha ett varmt ställe att sova på, eller begå brott eller tigga pengar för att kunna äta? jag stal mat från skolan och hade kläder från myrorna, ALLT hade varit bättre än det! men de bara lämnade mig här att dö
jag berättade för en tjejkompis om min hemsituation när jag var liten, en tjejkompis som berättade det för kuratorn som tog kontakt med socialtjänsten.
jag blev livrädd, det var detta min mamma alltid pratade om. att en dag komemr de kanske och hämtar dig, om du inte håller käften. jag visste inte vilka "de" var men jag förstod att det var farliga människor som skulle ta mig från min älskade mamma till ett okänt, otryggt ställe. kanske fängelset.
så när socialtjänsten ringde hem och mamma städade lägenheten som aldrig förr lyssnade jag på hennes ord om hur jag skulle uppföra mig.
när socialtjänsten kom ville jag inte ljuga för dem, jag ville berätta för dem att mamma och pappa var fulla ofta. men socialtjänsten ställde inga frågor till mig separat från mina föräldrar utan de frågade framför mina föräldrar, vilka borrade in blickarna i mig. så jag ljög och sa att allt var bra.
idag när jag är vuxen undrar jag bara, hur kunde socialtjänsten missa hur här ser ut? hur mycket man än städar denna lägenheten, finns det alltid smuts i listerna.... det fullkomligt skriker missbreukare här, och kolalr mn på mina föräldrar ser de minst ut att vara tio år äldre än de är... min mamma har dessutom psykiska problem och social fobi... vilket hon berättade för dem. socialtjnsten ahde tillgång till mina EGNA ord som de fullstädigt sket i. de fårgade inte någon fråga, t.ex "vid vilken tid ska ett barn lägga sig?" för om de hade fårgat mig hade jag inte haft en aning, alt. svarat att jag gick och lade mig när jag ville. dagboksanteckningar från när jag var lten visar bland annat på hur jag var utomhus till klockan 3 på natten, eller hos en kompis i två veckor utan att mina föräldrar märkte det.
idag undrar jag, hur kudne socialtjänsten baar skita i mig? när de sa att de skulel göra en vidare undersökning fick min mama ett utbrott och sade att hon hade social fobi och inte "klarade av" en utredning... så de bestämde sig för att skita i att göra en..? får det verkligen gå till såhär? hur kan folk vara så känslokalla...
jag gick själv till soc när jag var 16 och mina föräldrar höll på att dö av sitt missbruk. det var en mycket tuff period. jag ville komma bort från missbruk och missbrukande personer/folk med missbrukande personlighet, så jag gick till soc och hoppades att de skulle hjälpa mig hitta ett eget boende... kärringen på soc sa till mgi att hon kunde fixa boende på rönnbacken, ett kollektivhem känt för alla sina kvinnliga missbrukare... inte nog med det skulel jag vara tvungen att sova där varje kväll (jag hade en pojkvän) och jag fick aldrig ta in någon dit. med andra ord hade jag fått göra slut med min pojkvän eftersom vi inte hade kunnat leva ihop.
finns det något hem där man inte måste sova om nätterna, elelr där man kan ta med sig en kompis tills tället? finns det kollektivhem där det inte är fullsmockat med massa heroinmissbrukare och alkoholister... finn det någon utväg för mig att börja jobba med mitt psykiska mående?
eller, måste jag gå på en arbetsintervju i smutsiga kläder, utan mat i magen, och jobba en hel månad innan lön? då hade jag svultit ihjäl första veckan på jobbet. psykiskt hade jag inte klarat av det heller, att leva såhär och gå till jobb, det funkar inte. jag måste ut härifrån. soc ger inga pengar på minst ett halvår om man har tur när man ansöker, (man måste först vara inskriven på arb. förmedlingen i 3 mån för att kunna söka socialbidrag vilket innebär att jag hade svultit ihjäl, för under de 3 månaderna har man ingen rätt till ersättning alls... och just nu studerar jag så kan inte ens söka soc... men efter studierna oroar jag mig, för från och med januari i år har jag ingen inkomst.... dvs inget sätt att fixa mat på. antingen får jag begå brott i 3-6 månader så jag får råd med mat elelr så får jag ta livet av mig. att tigga pengar är lönlöst som svensk över 20, folk skriker bara åt en att gå till soc. de fattar inte att man inte kan leva ett halvår i väntan på soc utan mat. finns det inget ställe man kan få mat på? finns det verkligen INGET ni kan göraför att fixa ett drägligt boende, efter allt skit jag fått utstå? jag klandrar definitivt samhället och socialtjänsten, min släkt, grannar, alla vuxna i min närhet udner hela min uppväxt. jag klandrar alla att jag är halvdöd idag. och på soc hemsida får jag läsa, att de flesta lägenheter går till barnfamiljer.
enlgt statistiken är det 25% chans att jag själv blir missbrukare,
25% chans att jag blir psykiskt sjuk,
25 % chans att jag begår självmord,
och det är endast 25% chans, att jag blir fullt frisk och normal.
jag behöver hjälp för att ingå blande de senare 25% innan det är för sent!
för när det är för sent komemr jag bara sitta i en soclägehet hela livet och lyfta soc, det komemr alltså skada socialtjänsten MER än om de bara hjälper mig nu ! vart vänder jag mig någonstans!?