Min dotter bodde med mig förre jag blev frihetsberövad och när jag var inne bodde hon med sin store bror och hans fru och barn. Socialen i deras stad hjälpte dem ekonomiskt för henne. Jag har varit ut och in från kåken sista åren och har inte varit en bra förebild det vet jag. Trots min dotters "stökiga" uppväxt så är jag glad och stolt över att min dotter fortfarande vill och går i skolan och inte ger upp. Om vi inte får bostad är jag rädd att hon ska tappa motivationen helt och välja en dålig väg i sitt liv.
Jag förstår att dem inte vill hjälpa mig för jag gör misstag om o om igen men så länge jag har min dotter trodde jag att samhället skulle hjälpa henne genom att hjälpa mig. Nu står vi båda utanför och har det jätte dåligt och ingen vända oss till.