Hej!
Jag är i en svår kris just nu. Är en smula nervös, chockad, ängslig, rädd etc etc.Jag mår verkligen inte bra. Det är ett helvete.
Jo, det är så att jag och mina föräldrar aldrig är sams med varandra Det blir alltid tjafs och käbbel. Sen är dom en smula restriktiva mot mig också och måste behandla mig som ett barn hela tiden trots att jag är över 18. Jag kan inte precis gör vad som helst, vanliga saker, så länge jag bor kvar hos dem. Får orealistiska krav och känner mig en smula kontrollerad. De anser att jag är "svag", därför.
Jag är 20 år gammal och går fortfarande i gymnasiet, tar studenten år 2016. Mina föräldrar är inte försörjningspliktiga längre efter att jag har fyllt 21 och de vill så gärna kasta ut mig för att de inte älskar mig längre och vill inte ha med mig att göra. De gillar inte att jag har andra åsikter och tankar kring saker och de är ganska vana vid att vara dominanta gentemot mig. Nu när jag har blivit äldre blir det därför ALLTID problem och bråk om småsaker. Antingen måste jag tänka och göra som dom vill, eller så ska jag ut på gatan. De säger att soc kan ta hand om mig och allt det där, men jag själv vet att det inte är så lätt.
Det var egentligen tänkt att jag skulle flytta hemifrån efter studenten (när jag gick på min förra skola) men jag blev utbränd efter all ångest och valde att hoppa av gymnasiet. Detta har upprört dom väldigt mycket men de gick med på att jag skulle stanna hos dom lite till så att jag kan gå ut gymnasiet utan några krusiduller.
Småbråk är ett vanligt inslag inom familjen, mellan mig och föräldrarna bara. Det är alltid problem av icke-problem och de har alltid hotad med att kasta ut mig... Det blev droppen för dom för ett par dagar sedan och de är fast beslutna om att fösa ut mig innan sommarlovet börjar och nu måste jag alltså hitta en egen lägenhet
Jag själv vill slippa dom för att jag har helt ärligt tröttnat på att leva ett restriktivt patetiskt liv och ha ångest över småsaker. De vill inte att jag ska bo kvar och jag vill inte heller bo kvar hos dom.
Ja, men hur ska jag gå tillväga med att skaffa tak över huvudet och förtäring när jag inte har några pengar? Jag har ingenting, inget sparat osv, då jag måste bidra till hushållet. Och jag vet att soc. inte kommer att ge mig en lägenhet och låta mig plugga klart gymnasiet i fred.
Och nej, det går inte att förändra situationen hemma. Mina föräldrar är envisa och de vill inte ha mig för att jag inte tänker som dom.
Vad ska jag göra? Vem/vilka ska jag vända mig till?
NEJ, det går verkligen inte att stanna kvar hos dom! Jag vill bli från det ständiga eländet... Det tär på psyket och det här har pågått hur länge som helst nu.
Hjälp...
Men hur ska jag försörja mig efter under åk 3 när jag är 21 och har förhoppsningsvis ett eget ställe att bo på? Försörjningsstöd? Bostadsbidrag + studiemedel?
Hej!
Vi förstår att det är en oro att inte veta hur framtiden ska se ut, så att du kan försäkra dig om hur du ska klara din försörjning framöver.
Generellt är det ju så att socialtjänsten inte kan ta några beslut i framtiden, utan prövar situationen här och nu när man ansöker om hjälp. Det kan finnas särskilda skäl som gör att socialtjänsten godtar att du läser klart din grundutbildning på gymnasienivå, tex om du varit långvarigt sjuk under en längre tid som gör att du inte kunnat fullfölja dina studier i normal takt, som då gör att du kan vara berättigad till försörjningsstöd.
I annat fall har du fyllt 20 år och har då möjlighet att ta studielån för att fullfölja dina studier.
Någon försäkran om hur din framtid kan se ut, kan inte någon ge dig i dag. Det är viktigt att du tänker igenom vad som är bäst och viktigast för dig, och satsa på detta.
Vänligen
Soctanterna