Tafsning?

Hej,

Är en tjej som nyss fyllt 15. Har haft kontakt med soc två år sen angående vad dem kallar grov psykisk och fysisk våld men det gick inte så jätte bra. Hursomhelst, det har hänt ett par gånger när jag var yngre senaste gånger var ett år sedan att pappa tagit på mig. Han är ingen creep eller så jag tror att han bara ville mysa men gick över gränsen lite då det var på mina privata delar under alla kläder. Mamma vet om det men har inte pratat med mig utan säger bara att jag inte ska ligga i sängen med pappa. Vet inte om jag borde berätta för kuratorn eller soc, vad skulle det ens hjälpa för? Även om jag skulle berätta skulle jag aldrig våga gå hem igen efteråt, men skulle jag behöva åka till barnahuset igen? Men det var ju trots allt ett tag sen det hände, har bara problem med att jag får återkommande tankar och sånt av allt som hänt.

Funderare
2019-05-26 17:49

Hej!

Det du berättar att du utsatts för kan kännas svårt och ibland nästintill omöjligt att berätta för någon och det är modigt av dig att skriva till oss och ta ett första steg att beskriva vad som hänt dig.

Om vi förstår dig rätt så var du för ett par år sedan i kontakt med socialtjänsten för att din pappa tagit på dig på ett sätt som är fel. Du beskriver att du har återkommande tankar och att du skriver hit är en signal att du skulle behöva prata om det som hänt och få hjälp med hur du ska gå vidare och känna dig trygg och få möjlighet att bearbeta det du utsatts för.

Du skriver att din mamma vet om vad din pappa har gjort men att hon inte sagt något eller pratat med dig. Du skriver också att hon sagt till dig att du inte ska ligga i samma säng som din pappa. Detta kan vara ett sätt på vilket hon försöker skydda dig från fortsatta övergrepp samtidigt som hon inte tydligt markerar för dig att det din pappa utsatt dig för är fel och olagligt och att du inte har något ansvar för det din pappa gjort mot dig. Oavsett hur de sexuella handlingarna går till, hur gammal du varit när det skedde eller i vilka situationer de skett så är det aldrig ditt fel eller ditt ansvar. Många gånger är det som barn inte heller säkert att man förstår eller vill förstå att det som du utsatts för är fel.

Du skriver att du bara har problem med återkommande tankar och att det var en tid sedan det senaste hände. För att du ska kunna gå vidare och för att det du utsatts för inte ska fortsätta att påverka dig och din vardag kan det vara nödvändigt att prata om vad som hänt med någon och det finns många ställen dit du kan vända dig. Kuratorn på din skola kan precis som du själv skriver vara ett bra ställe att börja om du känner förtroende för hen. Förstår vi dig rätt så kände du inte att kontakten med socialtjänsten förra gången blev så bra och att du nu är orolig för vad som kan komma att hända om du vänder dig dit. Det är lätt att känna ett motstånd och oro för hur det ska bli denna gång du söker hjälp när din erfarenhet i kontakten inte varit så bra, men ge inte upp för att det inte känts bra första gången du berättade. Att börja med att prata med någon annan, exempelvis kurator, en person på Ungdomsmottagningen, BRIS eller någon annan, kan vara ett första steg att igen våga vända dig till socialtjänsten och berätta. På nätet kan du hitta kill-, tjej- och ungdomsjourer där du kan vara anonym och chatta eller prata i telefon med någon. De personer som arbetar med verksamheter som möter barn och unga har anmälningsplikt vilket betyder att de har en skyldighet att anmäla oro till socialtjänsten om det finns er oro för barnet eller den unge. Samtidigt kan en kontakt som du känner förtroende för och som kan berätta om vad som kan komma och hända efter anmälan, vara ett steg som inte känns alltför stort.
Det finns mycket bra information på Ungdomsmottagningens hemsida där du kan läsa mer om just sexuella övergrepp i familjen:

https://www.umo.se/vald-och-krankningar/sexuella-overgrepp-och-trakasse…

Vi hoppas att du ska våga berätta om det du utsatts för och att du får hjälp att bearbeta det som har hänt och kunna gå vidare i livet.

Vänligen

Soctanterna