Jag Tror Jag Valde Fel Utbildning!

Postat: 2010-03-04 14:34

Hej.

jag är 24årig mamma. Har precis slutat en 1½ årig frisörutbildning. Eftersom den var privat lades det mkt pengar ner på det jag trodde skulle vara mitt drömyrke.

Men saker ändrades under skolans gång, jag fick en magkänsla på att det var fel. Att det inte var det jag ville göra men tryckte ofta bort den känslan med tankarna om att "det är säkert bara så du känner för att du går i skolan, det blir nog bättre sen när du kommer ut i arbetslivet"

Men nu är jag ute i arbetslivet, jag har en stol som jag "hyr" av min förälder som är frisör. Känslan är kvar, känslan är om ännu starkare nu Jag vill inte göra detta hela mitt liv! Inte ens resten av veckan...

Jag verkligen vantrivs med detta! Förstår inte var alla känslorna kommer ifrån men jag har verkligen totalt ändrat mig!

Mina föräldrar har jag inte sagt det till ännu, de är redan på mig att jag måste engagera mig mer i mitt jobb för att jag ska komma in i det osv osv, men eftersom jag inte vill göra detta så känns det svårt att engagera sig. de har ju tydligen inte alls fattat att något är fel...
Jag vill bara stanna upp och tänka om!

Har sådan ångest för jag vet inte hur jag ska berätta detta för alla, de kommer bli så himla besvikna och irriterade.
Den enda som vet något är min sambo och några vänner, och de förstår ju.

Men det är svårt just för att det är min förälder jag jobbar för, och som jag måste tala om att jag valt fel för.
De kommer bara säga "men ge det lite mer tid, en chans till"
Men jag kände ju att det var fel redan under skoltiden...ska jag bara fortsätta låtsas då? Jag har låtsas tillräckligt...ljugit för mig själv.

Jag sökte till skolan när jag direkt efter gymnasiet, men innan jag kom in så blev jag mamma. Precis då mitt barn var ett år och började dagis hade jag fått en plats till skolan, och jag hoppade på den direkt utan att tänka till om detta fortfarande var vad jag ville.

Nu jobbar man nästan bara kvällar och helger vilket gör att jag knappt ser min familj, detta tyckte jag var ok innan jag fick barn men idag så känns det inte som jag. Jag vill inte leva efter jobbet, jag vill leva efter min son och det är så jag är som person idag.

Min största dröm är att få gå på högskola, läsa till lärare, och i framtiden jobba på förskola.
Men hur ska jag säga detta till mina föräldrar så de förstår?
Jag är livrädd för att de inte ska stötta mig och komma med onödiga och sårande kommentarer(dom är väldigt bra på detta, det var en anledning till varför jag inte gick högskola från börja efter att jag fick kommentaren "du kommer väl aldrig läsa på högskola så varför pluggar DU upp DINA betyg för?)

Detta beslut är jobbigt att behöva ta och erkänna för sig själv, jag skulle behöva deras stöd istället, men de kommer aldrig fatta.

Vad kan jag göra?
Jag är rädd att de ska trycka ner mig så pass att jag bara kommer vara kvar där på salongen, olycklig!

Orolig

Kommentarer

Postat: 2010-03-05 08:27

Hej

Vi förstår att det inte är lätt för dig. Att brottas med liknande känslor kan vara tungt och många gånger också ensamt. Det verkar dock som att du i alla fall kan prata med din sambo och dina vänner om dina känslor och att de i sin tur har förståelse för dig. Vilket måste kännas skönt för dig.

Självklart kan det vara svårt att gå emot sina föräldrar många gånger men att fortsätta förneka dina egna önskemål kommer i slutändan bara göra dig än mer deprimerad och dina föräldrar vill säkerligen inte ha en deprimerad dotter. Om du istället förklarar situationen för dina föräldrar precis som du gjort här om att din dröm är att läsa till lärare och att du känner att skulle behöva deras stöd i det beslutet så kanske de kommer att förstå dig. Skulle det ändå vara så att de kommer med sårande kommentarer så påpeka detta för dem. Berätta hur deras kommentarer får dig att må. Kanske att de helt enkelt inte själva är medvetna om det. De verkar trots allt vara föräldrar som bryr sig om dig och vi har svårt att tro att de verkligen säger alla dessa saker för att såra dig. Kanske att din sambo kan vara med dig för att fungera som ett stöd när du berättar det för dina föräldrar.

Du skriver själv att du vill leva för din son och för att göra detta på bästa sätt är det viktigt att du själv känner dig nöjd med din livssituation. Överlag vill föräldrar alltid det bästa för sina barn och samma sak gäller säkert också för dina egna föräldrar. De vill se sin dotter lycklig. Ibland kan det dock vara svårt för föräldrar att släppa taget och låta barnen leva sina egna liv. Men eftersom du är 24 år, har barn och en sambo så kanske det är dags för dina föräldrar att inse att deras dotter har blivit vuxen och att du som vuxen också är mogen att fatta de beslut som är bäst för dig.

Vi förstår att det inledningsvis känns tungt att behöva göra detta men tror samtidigt att dina föräldrar ganska så snabbt kommer att inse att du gjort rätt val. Kanske att det händer den dagen du klarat av din första tenta eller när de märker av att du helt plötsligt är mycket lyckligare än tidigare.

Hoppas att dessa rader gett dig någon form av vägledning och att du nu känner att du har modet att berätta detta för dina föräldrar. Återkom gärna med andra frågor eller funderingar. Lycka till!

Vänligen

Soctanterna

Soctanter