Postat: 2010-03-04 14:34
Hej.
jag är 24årig mamma. Har precis slutat en 1½ årig frisörutbildning. Eftersom den var privat lades det mkt pengar ner på det jag trodde skulle vara mitt drömyrke.
Men saker ändrades under skolans gång, jag fick en magkänsla på att det var fel. Att det inte var det jag ville göra men tryckte ofta bort den känslan med tankarna om att "det är säkert bara så du känner för att du går i skolan, det blir nog bättre sen när du kommer ut i arbetslivet"
Men nu är jag ute i arbetslivet, jag har en stol som jag "hyr" av min förälder som är frisör. Känslan är kvar, känslan är om ännu starkare nu Jag vill inte göra detta hela mitt liv! Inte ens resten av veckan...
Jag verkligen vantrivs med detta! Förstår inte var alla känslorna kommer ifrån men jag har verkligen totalt ändrat mig!
Mina föräldrar har jag inte sagt det till ännu, de är redan på mig att jag måste engagera mig mer i mitt jobb för att jag ska komma in i det osv osv, men eftersom jag inte vill göra detta så känns det svårt att engagera sig. de har ju tydligen inte alls fattat att något är fel...
Jag vill bara stanna upp och tänka om!
Har sådan ångest för jag vet inte hur jag ska berätta detta för alla, de kommer bli så himla besvikna och irriterade.
Den enda som vet något är min sambo och några vänner, och de förstår ju.
Men det är svårt just för att det är min förälder jag jobbar för, och som jag måste tala om att jag valt fel för.
De kommer bara säga "men ge det lite mer tid, en chans till"
Men jag kände ju att det var fel redan under skoltiden...ska jag bara fortsätta låtsas då? Jag har låtsas tillräckligt...ljugit för mig själv.
Jag sökte till skolan när jag direkt efter gymnasiet, men innan jag kom in så blev jag mamma. Precis då mitt barn var ett år och började dagis hade jag fått en plats till skolan, och jag hoppade på den direkt utan att tänka till om detta fortfarande var vad jag ville.
Nu jobbar man nästan bara kvällar och helger vilket gör att jag knappt ser min familj, detta tyckte jag var ok innan jag fick barn men idag så känns det inte som jag. Jag vill inte leva efter jobbet, jag vill leva efter min son och det är så jag är som person idag.
Min största dröm är att få gå på högskola, läsa till lärare, och i framtiden jobba på förskola.
Men hur ska jag säga detta till mina föräldrar så de förstår?
Jag är livrädd för att de inte ska stötta mig och komma med onödiga och sårande kommentarer(dom är väldigt bra på detta, det var en anledning till varför jag inte gick högskola från börja efter att jag fick kommentaren "du kommer väl aldrig läsa på högskola så varför pluggar DU upp DINA betyg för?)
Detta beslut är jobbigt att behöva ta och erkänna för sig själv, jag skulle behöva deras stöd istället, men de kommer aldrig fatta.
Vad kan jag göra?
Jag är rädd att de ska trycka ner mig så pass att jag bara kommer vara kvar där på salongen, olycklig!