Vi kan inte kommunicera, väldigt infekterat. Familjerådgivning på hans begäran.
Jag har bett om hjälp av familjerätten, han har sagt dumma saker till barnen. Turbulent separation. Nu vägrar barnen umgänge.
Till mig har jag fått att inte tvinga, det väljer och jag uppmuntrar.
Och jag försöker, genom att träffas, det dom vill och önskar.
Att trots att pappa sagt dumma saker, tex hotat med att polisen ska ta deras mamma. Att när mamma är borta då blir allt bra.
Han pratar negativit om mig till dom och jag är orsaken till att det inte vill träffa honom,
Jag tycker det är jätte svårt med uppmuntra men inte tvinga.
Det blir svårt , speciellt våran yngsta blir arg på mig. Han tycker jag vill inte och det har jag sagt. Sluta tjata.
Jag finner pappan passiv, när jag har miljoner sätt att locka.
På senare tid har det blivit, hej, hur mår du, skolan? Ska vi ses? Nä ok, då hörs vi imorgon,
Och får höra att han sen har en plan att nu kommer det snart hända något,
Då blir jag rädd, fruktansvärt rädd.
Det känns som han vill svärta ner min mammaroll.
Ta barnen ifrån mig.
Jag är mycket rädd för honom.
Han vill träffa våra barn och jag vill att det ska ha umgänge.
Det vill inte bo med honom, men kan gå med på kortare umgänge.
Jag har pratat och sagt att man måste ge en chans,
Han är inte arg på er, han är arg på mig.
Men pappa älskar er.
Jag ser en underliggande psykisk ohälsa hos pappan som innan separation yttrade sig att han var väldigt arg, lätt irriterad. Lätt provocerad. Vilket jag påtalade, be om hjälp.
Han lyssnade dessvärre inte.
Vi kan inte prata, men min rädsla är mycket stor för jag känner att han lägger mer tid på att hitta fel på mig som mamma.
Än koncentra sig på att återuppta och jonba på tilliten.
Allt blir mitt fel, att misstolkas, varenda ord märker man.
Om jag säger tex, ska du fråga killarna om hur ni ska träffas, ska jag fråga? Eller ska vi bestämma.
Så frågar han själv och får svaret, ingen dag alls och när jag puschar , ok då 2 dgr men 30 min.
Då är det jag som säger det.
När jag istället säger jag har ett förslag.
Jag frågar, vad vill ni göra och det kommer ni göra med pappa. Tex bada, då kringgår man tiden. Nä då är inte det bra.
Varför ska jag bestämma, fast man först svarar ok, jag lyssnar.
Är det mitt jobb att också hitta på lösningar åt pappan? Förslag?
Jag vill ha glada barn, som skrattar och mår bra.
Det får jag inte om pappan inte finns med i bilden.
Så hur får man att förstå att mitt jobb som mamma är att barnen ska må bra.
Inte att ha två barn som är ledsna, arga och besvikna. Och rädda.
Han hotar dom när det är själva, att är ni hemma själva?
Då ska komma och ta reda på det!
I tron om att jag sitter bredvid.
Det är fruktansvärt jobbigt och jag blir rädd.
Och barnen blir rädda och ringer mig på jobbet.
Det pratas mycket skit om mig till övriga människor.
Jag vill att våra barn ska bli hörda, han med. För han tror jag hjärntvättat dom.
Med orden som sagt till dom är sagda efter separation, i pappans nya hem. Och utan att jag varit där.
Det vill inte bo med honom, egentligen inte träffa honom alls. Av rädsla att han ska prata skit om mig eller säga något dumt till dom.
Samtidigt vill jag inte att våra barn ska bära på agg och älta.
Samtidigt är det deras känslor och deras vilja.
Men ska jag som mamma behöva gå och känna rädsla varje dag?
Att vad är han ute efter?
Jag försöker göra allt i min makt för att trygga våra barn.
Och han ägnar sig att hitta fel på mig.
Och glömmer att fokus borde ligga på att stärka deras relation.
Vad kan jag mer göra?
Familjerådgivaren säger att varannan v är bäst enligt forskning .
Men om det inte vill, då menar jag just nu.
Framtiden kan ändra sig.
Kan det tvingas till att bo med pappan?
När har barnen rätt till sin åsikt?
Min äldsta är 13 min yngsta är 9.
Vi bor så vi ser varandras hus och det är en ständig bevakning på min bil.
Fast jag har gång avstånd till jobbet så kan jag inte försvara att jag gick till jobbet,
Utan då bestämmer man att jag sitter och påverkar bredvid.
Hur mycket jag än förklarar att vad är vinningen med två arga, ledsna barn.
Där tonåringen är väldigt arg.
Jag bor med dom och deras frustation och besvikelse, rädsla går ju ut över vårt vardagsliv.
Jag är stommen som håller upp allt och vill givetvis inte att våra barn ska må dåligt.
Det påverkar ju deras liv och märks något på skolan hos den äldre.
Att börja i sjuan var något svårt, det går fort.
Det är mer självständigt arbete och han är lite tankspridd som person.
Samtidigt förstår ju jag att separationen givetvis är jobbig och föder tankar.
Men där försöker pappan hitta fel på mig känner jag, går något sämre i skolan.
Måste bero på dålig mamma.
Det här kan vi utnyttja.
Han har gått ut i fullständigt krig mot mig.
Ändå var det hans val att separera och flytta,
Hans vänner har sagt att han hatar mig.
Ja det är starka ord.
Jag vill inte bråka, min ekonomi har pajjat fullständigt.
La ner ärendet hos fsk om underhåll för jag vill inte ha mer bråk.
Jag vågar inte.
Så det är en pappa som vill ha umgänge men är passiv tycker jag.
Man vill själv bestämma vilket ansvar man vill ha. Det roliga, träffas och umgås.
Men allt annat glömmer han.
Vi inväntar tid hos familjerätten dit jag vände mig först.
Jag vill att våra barn ska må bra.
Men att även det ska få komma till tals.
Kan det bli tvingade att bo med honom?
Fast det inte vill?
Jag vänder mig överallt för att killarna ska få prata med någon.
Stundvis tvivlar jag på mig själv.
Är jag en dålig mamma?
Gör jag fel?
Har jag påverkat dom negativt?
Och samtidigt rädsla över att känna att hans ilska och hat mot mig går igenom och han kan inte bara låta bli att säga dumma saker till dom när det träffas.
Givetvis inte riktat mot dom, men det blir att han inte kan hålla sig för hatet är för stort.
Måste jag finna mig i det och hur skyddar jag mina barn?
Nu vill jag att det ska träffas och ge sin pappa en chans.
Men hamnar hos den yngre som något av en svikare, jag har sagt att jag inte vill.
Hur många gånger måste jag säga det?
Det läser demokrati och rättigheter i skolan men hur motivera man att jo, du har rätt till dina åsikter och bestämma vad du tycker och tänker. Och vill för att må bra.
Men inte alltid .
Min äldsta frågesätter också.
Jag ska inte bli tvingad, utan får välja.
Men när jag säger vad jag vill, då måste jag ändå göra det jag inte vill. Det är ologiskt.
Ska jag säga till pappan.
Du kan som förslag göra det här och det här.
Tipsa konstant.
Men då är det ju jag som ska lösa och inte han.
Han måste ju själv komma på.
Jobba för att hitta vägar, lyssna och förstå.
Jag är bara ledsen och fruktansvärt rädd.
Att bli i frågesatt sin roll som mamma är fruktansvärt.
Jag vill att det ska ha oss båda, men att han måste acceptera att det finner det jobbigt nu.
Och att lugna sig och att tiden får utvisa.
Våran yngsta är dessutom väldigt speciell.
Han markera väldigt tydligt vad han vill och inte vill eller tycker om.
Inte enbart i detta avseendet utan han har en mycket starkt personlighet och intrigitet.
Mycket funderingar av en ledsen och rädd mamma.