Min syster är snart 30 år och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar i deras hus. Hon lever av egen vilja i princip helt isolerad från omvärlden och har inga vänner. Har inte fullständiga gymnasiebetyg och aldrig haft ett arbete. Hon har alltid varit lite ”annorlunda” på något sätt, känslig med stark vilja och inte varit lika social som andra barn. Under slutet av mellanstadiet började hon periodvis vara ”hemmasittare” och mina föräldrar kunde inte förmå henne att gå till skolan. Fick dock ok betyg från högstadiet och började gymnasiet men blev inte kvar länge innan hon isolerade sig hemma igen. Hon försörjs av mina föräldrar och har ingen kontakt med varken arbetsförmedlingen, socialtjänsten eller sjukvården. Jag misstänker att hon lider av någon sorts psykisk problematik, har mycket tvång och vad jag tror är ångest. Vid ett tillfälle åkte hon frivilligt med till psyk.akuten och blev inlagd efter en våldsam situation hemma där hon gav sig på en i familjen. Efter det skulle hon utredas inom psykiatrins öppenvård men uteblev från besöken. Både jag och min mamma har försökt prata med henne flera gånger men det är som att vi inte kommer fram, hon vill inte ha hjälp, blir arg, förvanskar det man säger och går oftast bara därifrån när vi försöker få kontakt. Jag oroar mig väldigt mycket över vad som ska hända med henne sen när mina föräldrar inte lever längre, vem ska ta hand om henne då? Till situationen hör att min pappa inte vill ta tag i situationen och ställer sig på min systers ”sida” när vi försöker prata med henne. Jag tror det beror på att han tycker synd om henne för att det fått bli som det har blivit. Min mamma vill inte ha det som det är nu men tycker att det är svårt när min pappa inte backar upp henne. Finns det något som man kan göra? Vem bör man kontakta? Kan jag göra det eller måste det vara mina föräldrar? Tacksam för alla råd i en situation som känns väldigt hopplös.