Jag funderar på det här radioinslaget: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=7047568
Det är så tydligt att två berättelser står mot varandra och att enhetschefen kör över den hemlösa personens version. Hans version blir helt manglad.
Jag vet inte hur det är just i det här fallet. Och det är inte det jag vill komma åt. Det kan ju faktiskt vara så som den professionella säger. Men det kan ju också vara som den hemlösa personen säger. Det kan ju även vara så att journalisten har klippt ihop svaren på ett sätt som blev missvisande utifrån vad personerna verkligen sa. Det vet vi inte.
Men jag funderar på varför det ofta verkar vara så att handläggare/chefer har behov att lägga "skulden" på klienten när det egentligen ibland handlar om att resurserna inte räckt till och att det har blivit tokigt, fel, att vissa människor hamnat i kläm i systemet?
Det är ju inte så konstigt om det händer, med tanke på hur förutsättningarna för ert arbete ser ut. Det är ju inte socialtjänstens fel om resurserna inte räcker till. Men det är inte klienternas fel heller. Handläggare och chefer borde våga säga det istället. Att, ja, resurserna räcker inte till och ibland leder det till att människor får fel insatser och vi önskar att vi kunde hjälpa till på ett bättre sätt. Vi behöver mera resurser, för som det nu ser ut fungerar det inte.
Det skulle vara mera konstruktivt att våga ta upp bristerna i systemet så att ni inom socialtjänsten får chans att göra det goda jobb som ni vill. Ni gör ett oerhört stort och bra arbete, men det känns som att ni behöver bli tydligare och säga ifrån mera och verkligen våga tala om där ni ser brister.