Hej,
jag levde tjugo år i en relation som var jättesvår. Den var ovanlig såtillvida att vi på allvar etablerade något gemensamt hem (trots två husköp) och försökte aldrig få barn tillsammans (men jag har aborterat två gånger , då jag blivit gravid av misstag, pga förhållandets omöjliga natur). Detta trots en känslomässig (inte precis sexuell, det fungerade inte så bra och vi slutade nästan ha sex alls) passion för varandra, som var mycket stark.
Relationen innehöll en uppsättning vanliga hot och bestraffningar. Ett vanligt konkret hot bestod till exempel i att jag blev hotad att bli utslängd ur bilen någonstans, t.ex.mitt i natten ute på en öde landsväg. Bestraffningar bestod ofta i att jag blev lämnad på obestämd tid (han kunde komma tillbaka efter några timmar, några dagar eller några veckor, jag visste aldrig) och ofta blev jag rent fysiskt lämnad på landet där jag inte kunde ta mig ifrån. Från min sida, så gick jag till slut in i ett slags skräckslaget paralyserat tillstånd, det kan nog inte ha varit så roligt att leva med heller.
Med undantag för ett enstaka tidigare tillfälle, så var det först på slutet destruktiviteten tog sig fysiska former, aggressiviteten blev nästan värre efter att förhållandet väl tagit slut snarare än bättre.
Pga min ålder försökte jag skaffa barn omedelbart efter att förhållandet var över - hur spelade inte så stor roll. Så småningom visade det sig att barnet jag fick efter förhållandets slut är med mannen jag lämnade och inte den man jag lever med.
Nu måste jag hantera den här situationen. Mitt problem är nu, att jag när jag försöker få hjälp vår interaktion och med min dotters umgänge med sin pappa, har svårt att få den hjälp jag känner att jag behöver. Hon måste lära känna honom försiktigt, men jag orkar inte vara med som ensam vuxen.
Jag känner hela tiden att den fysiska delen måste vara "värre" för att jag ska kunna få hjälp med umgänget, men att den psykiska delen, som är den som jag själv upplever som värst, blir bagatelliserad. Ett slag kommer man över, men att vara rädd för att yttra sig eller ta plats alls gentemot en annan person i all interaktion är helt förödande. Jag vet inte hur jag på ett nyanserat sätt får hjälp med en respektfull interaktion, utan att hålla på och svärta ner honom en massa, det har jag varken fog för eller lust med. Jag tror att han är en bra pappa, det är i interaktionen med mig som det inte blir bra, och det vill jag inte att hon bevittnar.
Det gör det inte lättare att jag fortfarande har starka känslor för honom, och att vi var så förtegna om vad som hände bakom kulisserna, att släkt och vänner är helt tagna på sängen. Det är var inget som syntes på ytan, hur vi mådde i vårt ett förhållande - även om många har undrat varför vårt förhållande inte kommit någon vart.
Hur och var kan jag be om hjälp, jag klarar inte att hantera det ensam.