utanförskap trots all kämpande

Hej.

Jag gick ur grundskolan utan några godkända betyg, satt i två och gjorde det jag skulle och eventuellt klarade av mina grundläggande ämnen. Jag började på ett nationellt program (fordon/transportprogrammet) för utbilda mig till lastbilschaufför.
Mitt mål var då att först utbilda mig till något yrke med lagom bra lön, skaffa fastjobb och börja studera på distans på kvällstider för göra mig behörig till högskolan och eventuellt börja någon utbildning. Ärligt talat hade gärna velat utbilda mig till socionom då det ibland kan kännas skönare med kontorsarbete och en massa chattanden än o stressa ute i trafiken, men hur som helst...

Jag började i ett nationellt yrke där alla mina kamrater var sd-medlemmar och det var år 2015 och vi alla förstod vilket hemskt år det var. sdarna hatade det året pga invandring och sedan jag har ett invandrarbakgrund så var jag var bäst lämpad för att bli förolämpad av dessa. Hur som hest tre år gick och jag hade uppbyggt ett stort hat som jag nästan var redo att släppa, men jag brydde mig om min utbildning och höll käften pga det. Jag ansåg att det bästa skulle vara att flytta till en annan skola och sökte därför skola i hela Sverige. Jag kom in i en skola i Göteborg. Jag flyttade ifrån Småland till Göteborg trots att jag ännu inte hade fått ordning på mitt hem för att slippa de jävla rasist jävlarna.

Senare när jag kom in i programmet transport i Göteborg fick jag reda på att jag inte kommer att kunna godkännas av min mentor som är en handledare. Vanligtvis utbildas elever på en skola till o köra lastbil och därefter får sina körkortsbehörigheter, ykb godkända ifrån skolan. Enligt någon slags lag måste min handledare varit delaktig i min utbildning i minst 40% för att godkänna mig. Han var inte det, därför fick det bli trafikverket.

Jag klarade alla mina kurser i skolan med minst godkänd resultat (2700p). Men jag klarade inte körprovet på trafikverket.
Jag har nu tagit en fullständig yrkesexamen vilket är en stor nackdel för mig. Jag kan inte arbeta med det jag är utbildad till och jag kan inte häller söka några utbildningar på komvux via kommunen då jag har gymnasieexamen och hamnar långt ner i kön pga det.

Jag stack till arbetsförmedlingen och berättade om mitt läge. de sa att jag måste vara arbetssökande i minst 3 månader innan de kan se ifall jag beviljas en utbildning. Bland annat ska jag fylla på en aktivitetsrapport månadsvis samt uppfylla andra krav som till exempel innehaft ett b-körkort i minst 2 år, jag haft körkort i lite drygt ett år.

Jag har någon problem som beror på att jag inte haft bra uppväxt och är väldigt avundsjuk av de där jävla sd-medlemmar som haft en fin, rik, betryggad uppväxt samt börjat arbeta på heltid som lastbilschaufförer trots att de inte förtjänar en sådan utbildning då de är korkade. (Jag kan inte hjälpa att jag är hatiskt till och med när jag skriver)

I dagsläget vet jag inte vad jag ska göra, det som jag gjort är:

-sökt fortsatt utbildning via komvux men kommer inte koma in.
-sökt hjälp ifrån arbetsförmedlingen men fått svar nej pga inte uppfyller deras villkor.
-sökt arbete men lyckas inte hitta något pga bristande kompetens.
-sökt folkhögskola men inte kommit in.
-återgått till gymnasieskolan och bett om förläggning för klara min utbildning. Svar nej eftersom jag redan klar med det och att de inte fått extra pengar för att finansiera mig. (Av någon jävla anledning så är SKL mer gynnande för korrupta skolor än för elever!)

Vad jag gör just nu!
-har ingen inkomst, sista inkomsten kom i maj (csn)
-aktivitetsrapporterar till AF varje månad.
-söker både studier och arbete.
-är inte behörig för att söka någon form av högskoleutbildning
- Kan inte börja läsa på kurser för att göra mig behörig till högskolan eftersom jag redan har ett stort lån samt lever med knappa marginaler.

Troligen förstår ni hur förbannad jag är över mitt liv. Jag har hamnat utanför det svenska systemet trots att jag gjort allt i min makt för att inte hamna där. Jag kokar av ilska, känner mig hatfull och önskar ibland hamna på ett mentalsjukhus.

Jag undrar bara om ni har något råd till mig. Vet ni vart jag även ska vända mig till? Jag försökt göra allt för att skaffa mig någon utbildning och ge mig ut arbetslivet trots de alltför svåra förhållanden jag har varit utsatt i som beror på, flytt mer än 31 gånger, hemsk uppväxt, klasskillnader, osv .. ..

Jag känner bara av att Sverige har utgått från att vara hemskt till att bli dramatiskt hemskare.

Har ni några tips så är jag redo att ta emot det som ett order! Tack!

utanförskapsmannen

Kommentarer

Hej!
Det verkar som om att du har det väldigt tufft och vi förstår din frustration – du har ju verkligen ansträngt dig för att få en bra tillvaro och möjlighet till arbete och självförsörjning.
Det är lite oklart för oss vad det är kring din utbildning som inte godkändes. Du skriver att en handledare skulle medverkat men inte gjorde det. kanske finns det ett sätt för dig att få möjlighet att göra om något delmoment så att din examen blir komplett? Vårt råd till dig är att vända dig till någon form av studie- och yrkesvägledare för att få klarhet i vad du kan göra avseende detta.
Gällande din försörjning har ju alla verksamheter som har möjlighet att hjälpa dig sina regler och sin lagstiftning att förhålla sig till. Dessvärre kan det ibland leda till att den enskilde hamnar lite mitt emellan, ’mellan stolarna’ så att säga. Även här kan det vara bra för sig att du får tydliga besked om vad du måste göra för att eventuellt berättigas ersättning genom exempelvis Arbetsförmedlingen.
Du säger att du inte längre har CSN och då tolkar vi det som om att din ekonomiska situation är svår. Du kan kanske vända dig till ditt nätverk i det mest akuta skedet. Du har också alltid rätt att ansöka om bistånd hos socialtjänsten.
Om du ansöker om bistånd hos socialtjänsten gör de en individuell prövning och fattar beslut om du är berättigad stöd.
Vi önskar dig lycka till och vi hoppas att du så småningom kan få arbeta med det du vill!
Vänligen
Soctanterna

soctanter