Hej!
Jag känner mig så otroligt kränkt och nere för tillfället. Min son, 10 år, sa till en personal på skolan när de pratade om mammor att hans mamma minsann inte är snäll, utan slagit honom ett flertal gånger sen han var 6 år. Han tog tillbaka detta genast enligt både min son och personalen. Detta hände i februari och i april fick jag reda på att det blivit en orosanmälan och om jag skulle polisanmälas eller ej. Eftersom egentligen inget pekar på att jag misshandlat min son, förutom att han så sagt för att genast säga att det inte stämmer, så blev det ingen polisanmälan.
DÄREMOT, har min son blivit både fysiskt och psykiskt mobbad i skolan(slag i exempelvis ansiktet och "alla hatar dig din bög hoppas du dör") vilket jag kämpat och kämpat för att skolan Ska ta tag i, men inget händer och mobbningen blir bara värre och värre.
Hela familjen går nu på soc-möten regelbundet. Jag, som jobbar som sjuksköterska och tröstar anhöriga (allt från mycket små barn till åldringar) när en patient dör i sviterna av cancer tycker det känns helt absurt och sitta och prata om jag upplevt våld i hemmet eller om jag har en osund inställning till våld, när jag vet att jag är oerhört empatisk. Ska jag verkligen behöva sitta och bedyra att jag ger mina barn både kärlek och sjukvård om så behövs?
Det har varit hembesök där socialarbetaren såg att min 4- åriga dotter är oerhört trygg i sig själv och mycket kärleksfull. Måste verkligen även hon dras in i detta? Om det är min son utredningen handlar om varför måste i så fall hans syster utredas?
Skolan har bekräftat att de ser att min son inte har några vänner och far illa och rektorn hävdar bestämt att ingen personal berättar för honom. Det finns ingen handlingsplan för min son ang hans situation trots att jag påpekat att Det är skolans skyldighet och jag har rätt att ta del i detta. Skolan erkänner att är illa att de inte gjort något för att min son ska känna sig trygg i skolan om det nu misstänker att han far illa hemma.
Jag har krävt att sonen ska byta skola vilket så skett, han ska få börja i kommande vecka och han mår mycket bättre.
Jag undrar om denna utredning med möten varje vecka är nödvändigt! Jag är helt färdig mentalt! Mina barn har aldrig utsatts för våld hemma. Min son är extremt ångerfull och mår mycket dåligt över att det blivit så här. När jag frågar honom varför han säger att jag slår honom så börjar han gråta och svarar att han inte vet. Det bara blev så.
Jag har tagit tag i min sons situation, vilket för övrigt var på gång redan innan jag visste att soc funderar på en polisanmälan (är det verkligen okej att detta ska ske i 2 månader utan att jag har minsta aning)Mina barn är hela och rena, vi lever i en kärnfamilj, har ett bra socialt nätverk och jag bedyrar gång på gång att ingen vuxen har någonsin så mycket som krökt ett hår på mina barn. Min son bekräftar detta genom att säga att det var bara en dum grej som flög ur och han vet inte varför det hände. Jag trodde man var oskyldig till motsatsen bevisades? Jag hatar detta! Jag vill inte sitta och berätta för främlingar om mina föräldrars skilsmässa eller på vilket sätt mina barn borstar tänderna. Är detta verkligen standardfrågor i en utredning!? Måste jag verkligen gå på alla dessa möten för att bevisa mig "värdig" som förälder!?
Tacksam för svar och/ eller input och med vänliga hälsningar!