Hej! Jag levde med en man som misshandlade mig psykiskt, alltid inför vårt barn, sedan barnet var bebis. När barnet var 3,5 år så separerade vi för jag ville inte att hen skulle tro att män ska behandla kvinnor så. Jag fattade inte förrän efteråt vad han gjort mot mig o barnet. Jag fick ta hand om barnet mestadels själv även efter separationen tills pappan skaffat en sambo två år efter separationen. (vilken han bara känt en vecka innan de bestämde de skulle flytta ihop) När barnet började vara där mer, halvtid, så berättade barnet saker som hen mådde dåligt av. Saker som jag även själv kunde känna igen från min tid med pappan. Två i min omgivning som jag berättade för, med anmälningsplikt, gjorde orosanmälan. Oro för att barnet utsätts för psykiskt våld. Men eftersom vi gick i samtal hos familjerätten för att samarbeta (vad jag förstår så skulle jag inte tvingats sitta i samma rum som honom eftersom det fanns risk för våld, och de gånger han väl kom så vågade jag knappt prata pga konsekvenserna. Mötet efter han fått veta anmälan så var han vansinnig, riktigt arg, och den mannen fick jag sitta i samma rum som) så hindrade familjerätten ärendet att gå vidare. Det blev ett möte i månaden och efter typ fyra månader (varav två möten han dykt upp på) så ville inte pappan mer. Det tog för lång tid för att få som han ville. Flera gånger under den här tiden så hotade han med tingsrätten. Och jag kämpade för att barnet inte skulle behöva få vara för många dagar i sträck hos pappan för då mådde hen jättedåligt. I och med att familjerätten avslutades så sattes utredningen igång. Och då blev pappan lugnare med barnet, enligt barnet. Barnet upplevde att han var mindre arg, anklagade hen inte för att ljuga hela tiden m.m. Socialtjänsten pratar med mig och pappan två gånger enskilt. Första mötet fick jag försöka berätta om vilka vi var liksom, vår historia. Jag sa att jag hade mer. Att jag inte hunnit berätta allt viktigt. Att jag hade skrivit ner och undrade om de kunde läsa, det sa de att de skulle fundera på, men det blev inget av det. Möte två bestod av frågor till mig om hur jag är som förälder m.m. Då hann jag inte berätta om allt barnet sagt heller. Och då fick jag veta att jag skulle behöva sitta på möte med pappan. Två gånger, för de ansåg vi kunde komma överens. Jag började gråta och sa att jag inte ville, pga vår historia. Och hur han fortsätter vara mot mig. Men de ville att vi skulle träffas eftersom det är viktigt med kommunikation. Den mannen går dock inte kommunicera med. Han har aldrig fel och blir triggad av att ens prata med mig om jag har en annan åsikt än honom. Vilket han även säger på mötena. Att han blir triggad av mig. "Det där behöver du jobba med." se de till honom. Men de sa inte vart han kan gå. Medan de rådde mig att gå till kvinnofridsmottagningen (vilket är det bästa jag gjort i hela mitt liv). De har aldrig pratat med barnet mer än hembesöket då de pratade med barnets om dennes intressen. Barnet har inte fått säga sin åsikt. Trots att det framkommit på flera ställen, förskolan bland annat, att hen är väldigt duktig på att sätta ord på sina känslor. Hen är sex år nu. Utredningen är slut och ingen skillnad har hänt för barnet. Hen vägrar fortfarande att bajsa hos pappa så hen har börjat bajsa på sig utan att hen känner sig nödig. Jag sa till soc att bara för att utredningen är över så betyder inte det att jag slutar kämpa för mitt barn. Hen mår inte bra. Och män som pappan slutar inte med det dem gör, men de kan pausa i perioder om det behövs. Många gånger har jag blivit lurad. Min fråga är. Hur kan man utreda om barnet blir utsatt för våld om man inte pratar med barnet eller andra anhöriga? Hur kan man sluta utreda när barnet fortfarande inte mår bra? Deras slutsats var att jag o pappan behöver kommunicera, sitta i samma rum o prata. Men hur pratar man med någon som vägrar lyssna? Som aldrig har fel. Och som fortsätter att sätta mig i underläge, utövar makt o kontroll, när han vill. Och hur kan soc vägra vilja höra om det barnet berättat för mig, bara för att det inte hände för en vecka sen? "vi arbetar i nuet." Ja men de upplevelser j a g varit med om för längesen måste jag bearbeta, behöver inte ett barn det? Om man endast har en timme på sig att sammanfatta ett liv samt berätta de mängder av tankar och känslor barnet haft för fyra månader sen då det var som värst och man nu egentligen inte vet om barnet normaliserat allt, då borde man fått veta det innan första mötet. Och familjerätten borde inte ha kunnat hålla fast anmälningarna så man kunnat prata med barnet så snabbt som möjligt. Strider inte det här mot barnkonventionen? Att barn ska få säga vad de tycker när det gäller dem? Och barnet är inte två år. Barnet är sex år. Barnet ska snart få ett litet syskon hos pappan och av erfarenhet vet jag att stora omställningar är jobbiga för pappans humör, så jag är riktigt orolig att barnet kommer hamna i kläm igen. Och, eftersom soc sett hur pappan betett sig mot mig, sett hur han fått mig att må. Hört hans resonemang som inte alls stämde med våra andras, varför råder man inte honom att skaffa riktig hjälp? Varför konstaterar man inte ordentligt att han behöver stöd för att bli mer...stabil. Liksom. Bara mig. Råder bara mig att skaffa hjälp för att jag är offret och ska kunna lära mig att hantera honom. Men om de erkänner att han utövat/utövar våld mot mig. Varför är det så svårt att tro att han kan göra samma mot barnet? Jag är så trött på att kämpa mot myndigheter, jag är så arg på att ingen har lyssnat. Men lycklig att jag hittat en kvinna på kvinnofrid som stöttar mig. Och hennes råd är att ha så lite kontakt som möjligt med honom, för utan hjälp så kommer han inte ändra sig. Och det går ju som inte ihop med att den enda insats soc erbjuder är parsamtal. Vi har träffats ihop fyra gånger. Har haft fyra parsamtal. Men inget av det som kommit överens om där har han fullföljt. Han tillåts göra precis som han vill. Förövaren vinner och offret tvingas kämpa vidare. Men hon är seg. Jävligt seg. Tack på förhand.