Jag har tidigare kontaktat er och ställt en fråga. Det handlade om att jag blev anklagad utan att veta orsaken. Nu är vi inne på handläggare nr 40 i ordningen, och vi har inte ens träffat människan. Vi har klart och tydligt sagt att vi ej vill ha med dem att göra, men de trakasserar oss, skickar hatbrev och kommer med personliga påhopp. De gapar och skriker åt ombud och låtsas att de känner sig hotade så fort de blir ifrågasatta. Det eller så gapar de om att de inte tar ansvar för något. De har även nekat min dödssjuka pappa att få träffa mina barn en sista gång, och skickat ett brev till honom där de iskallt talat om för honom att han ej har rätt att få träffa dem. De kallar oss för lögnare då vi påtalat att barnen far illa i fosterhemmet. Min ena son har berättat att han blir inlåst och ej får kissa eller dricka vatten, samt att han är rädd för fosterföräldrarna då de skriker och låser in honom. Han har även tvingats sitta på en stol i flera timmar tills han erkänt något som han ej varit skyldig till, och därefter skall han återigen blivit inlåst. De är tonåringar och får ej ha mobiltelefoner ifall de skulle kontakta sin riktiga familj. Då pojken berättat vad han blivit utsatt för så har socialhandläggare åkt hem till honom och hotat honom till tystnad. De har även ringt till min far som är så allvarligt sjuk och hotat honom. De har hotat barnens far som är rullstolsburen och förlamad. Mig hotar de hela tiden. Men jag börjar bli van. Jag har dessutom tvingats avbryta min pågående MS rehabilitering eftersom jag inte vetat ifall mina barn får komma upp. Vi får ingen planering, och enhetschefen har ringt och hånskrattat då vi påtalat att barnen far illa, samt att hon skrikit och gapat att detta ej är på hennes ansvar. Hon har även hotat mig att mina barn inte kommer att komma till oss, samt betett sig hotfullt åt ombudet. Får det gå till så här? Är vi så usla och dåliga att vi skall tvingas bli behandlade värre än skit?