Jag blev lite förvånad över det som stod i ett av era svar här, att i en ansökan om ekonomiskt bistånd tas även med om personen har "värdeföremål som eventuellt kan säljas". Innebär det att jag måste sälja släktklenoder om jag är i en tillfällig ekonomisk kris. En tavla till exempel, eller en värdefull möbel...?
Gör socialtjänsten alltid hembesök då, eller hur ska ni veta vad folk har hemma?
Och är det inte en smula absurt att behöva sälja sådant som har ett oersättligt affektionsvärde, när jag kanske som nybliven arbetssökande efter universitetsstudier står utan a-kassa och ännu inte fått ett jobb? Och inte har föräldrar som kan hjälpa mig.
Eller gör ni skillnad på folk och folk, att de som är naiva nog att råka nämna farmors mors gamla ring måste sälja den, medan de som har bostaden full av tekniska nya dyra apparater håller tyst och därför inte behöver sälja bort sina saker?
Det här måste vara oerhört svårt och etiskt och medmänskligt stressande för den som arbetar med att besluta om ekonomiskt bistånd? Det låter som en helt absurd situation att behöva fråga folk om de har lösöre som de kan sälja.
Stämmer denna praxis verkligen överens med intentionerna i sociallagstiftningens portalparagraf?