Motvilja till socialtjänsten

Hej,
Jag tar inte med min historia här men kortfattat så handlar det om en svår och utdragen vårdnastvist mellanstatlig och bortförande av mina barn under 1 1/2 år. Efter lång tid blev jag sjukskriven pga trakasserier flyttade jag runt i Sverige, med skyddad id. Kvarsittning vilket gjorde att när jag blev utförsäkrad (fast jag var långt ifrån frisk) gick till Soc. där jag då var adresserad. Jag fick inget bidrag hänvining till kvarskrivningsorten och ja naturligtvis hänvisae de till orten där jag bodde. Jag fick stora skulder, blev vräkt kontaktade åter soc. Men fick endast ett illa dolt hot att barnen ev skulleomhändertas eftersom det inte låg på deras lott att otdna bostad. Jag och mina barn fick bo hos mamman till en väninna samt i en kyrka. Nu är vi tillbaka på första orten. Jag är omgift. Barnen tonårringar. Min man går en lastbilsutbildning. Han får endast aktivitetsstöd. Jag blev utförsäkrad i Mars. Lider av svår värk i kroppen åtekommande inflammationer och infektioner, samt utmattningsdepession och PTSD. Jag fickskriftligt att sjukpenningen var beviljad Mars ut. De tog den den 6e Mars efter att en av deras företagsläkare gjort en personlighetsmedömning av mig. Mestadels skrivandes på sin mobil. Kan inte minas han tittade med någonsin i ögonen. Mn manhar varit arbetslös. Jobbat lite extra som gråvarbetare. Han har en son på 11 år som ofta är här. Vi har lånat pengar och fått av de välvilliga vänner och släktingar som haft möjlighet. Men nu är det stopp. Och mitt motrstånd att ta kontakt med socialen är extremt. I likhet med PTSDsymtom. Jag kan inte. Orkar inte. Har för ont, mår för dåligt. Nu är Point of no return. Med familjebidrag ochaktivitetsstöd får vi precis ihop till de viktigaste räkningarna. Men dey finns ingen mat. Och jag bara vägrar att gå till socialtjänsten. Det känns mer förnedrande änjag kan förklara. På allvar har jag funderat på att tigga. Så som en del icke infödda svenska gör. Jag gör et hellre. Härom natten låg jag och funderade övver vilket som var mest förnedrande. Att gå på försörjningsstöd eller prostituera sig. ar ännu inte kommit på svaret. Ja frågan vet jag väl kanske svaret på. Vi behöver mat. Barnen behöver. Men jag gör allt annat än söker försörjningsstöd.

Tara

Tara
2017-11-20 18:40

Hej!

Tack för att du delar med dig av din historia och dina erfarenheter. Du beskriver en svår period i ditt liv där du varit med om många händelser där du hade behövt stöd och hjälp men inte upplever att du fått detta. Genom hela din text kan vi utläsa att ditt förtroende för socialtjänsten är lågt och du vill inte/orkar inte ta kontakt med dem.

Vi tror dock att det är någonting du måste försöka ta dig igenom, inte minst för dina barns skull. Även om det känns som helt omöjligt och du känner att det är förnedrande så kan det ju kännas bättre när du träffat en handläggare och lämnat in de handlingar som krävs. Ofta är första besöket det som är mest krävande och att lämna in de handlingar som krävs. Om du och din familj får löpande försörjningsstöd brukar det vara enklare och inte så mycket papperarbete.

Man ska absolut inte känna sig förnedrad då försörjningsstöd är en del av vår välfärd och är ett skyddsnät som ska säkerställa att alla medborgare har en skälig levnadsnivå.

Vi hoppas att du får en bra handläggare som du kan känna förtroende för.

Vänligen
Soctanterna