Jag vill dela med mig av något som jag har burit på länge...
Jag är helt utmattad. både psykiskt och känslomässigt.
Min själ är trött och min ork är slut. Mitt hjärta gör så ont när jag tänker på hur ensam och olycklig jag är. Jag gråter mig till söms nästan varannan dag. Skolan känns så för jävlig och stressande.
Jag orkar knappt stiga ur min säng för att möta världen ännu en gång. Varje dag jag ser människor som skrattar, så känns det att dom skrattar åt mig. Åt hur hopplös och obetydlig jag är. Det här har pågått nästan hela mitt liv.
Jag har problem med mina föräldrar. Min pappa är så jävla elak och självisk. Han bråkar ofta med mig och kallar mig namn. Men jag vågar inte säga emot därför att jag är rädd för att han ska slå mig igen. Det har han gjort under hela mitt liv, han har misshandlat mig hundratals gånger, utan att jag vågat anmäla eller berätta det för någon. Jag minns att hela min barndom har varit mer byggd på sorg, ilska, hat och gråt än lycka, skratt och munterhet.
Och den ilskan och vreden släpper jag ut på helt oskyldiga människor, som min mamma. Hon är världens vackraste människa, och jag älskar henne, men jag höjer min röst och blir irriterad på det hon säger åt mig, vilket jag djupt ångrar. För det förtjänar hon inte...
Sedan är jag helt bipolär med andra människor, jag vet inte om jag får vara mig själv eller bete mig på mitt eget sätt
för jag är rädd att folk kommer att reta mig, som min s.k ''pappa'' gör. Jag mår så pass dåligt att jag har tänkt på att stå på en gata tills en bil kör över mig. Jag är så full av skam och hat att jag tror ingen människa på jorden verkar förstå! Mitt hjärta brister varje gång jag gråter. Min själ är så svag just nu, så allt folk säger, påverkar min psykiska hälsa. JAG GÖR ALLT FÖR ATT MÅ BRA IGEN, men jag vet inte hur, när det är folk omkring mig som påverkar...
Jag är 15 år och är desperat för hjälp