Jag tycker att Britta här tar upp en viktig fråga ("Vad tänker ni" 2017-11-10 12:19).
Det tar längre tid än bara något enstaka möte att våga öppna sig för en okänd person, där man inte heller vet konsekvenserna av att man väljer att berätta.
Vilka redskap och förutsättningar behöver socialtjänsten för att kunna stödja barnen på ett bra sätt? Ett sätt som hjälper dem i deras egen vardag. Som skyddar dem mot våld och övergrepp, men ändå inte samtidigt raserar hela familjen, som ju också är ett barns värld, liv och trygghet.
Tore Svendesen, som arbetar på Institutionen för socialt arbete i Stockholm har gjort en utredning av den sociala barnavården i Stockholm:
https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:9KMQjk7shYEJ:http…
Han kommer bland annat fram till att socialtjänsten saknar resurser, och att det leder till att man undviker att utreda vissa saker, när man vet att man inte kan möta behovet, att de insatser som ändå görs sällan hinns med att följa upp, och att brukarna upplever "att socialtjänsten inte har tid, möjlighet eller ens ambition att involvera och göra dem medverkande i utrednings- och beslutsprocessen."
Och det ser säkert ut på liknande sätt i hela landet. Det måste vara oerhört frustrerande som socionom att se behoven och verkligen vilja göra positiv skillnad för människor, men i praktiken inte ha möjlighet.
Vad upplever ni att socialtjänsten skulle behöva för att bemöta människor på ett respektfullt sätt, och kunna vara till verkligt stöd för den utsatta människan? Vilka resurser behövs, och på vilka sätt skulle arbetet kunna organiseras?