att prata med barn som upplevt våld är svårt och det ställer krav på den professionella som ska genomföra och tolka samtalet. Tjejen i filmen säger att "Om man inte pratar om det, så finns det inte". Min erfarenhet när det gäller utredande samtal inom socialtjänsten är att vi socialsekreterare ofta träffar barnet en eller två gånger. Jag anser utifrån det att vi förväntar oss att barnet väldigt snabbt ska berätta om vad hen varit med om. Hur skulle jag som vuxen agera om jag hamnade i samma situation? Att jag efter ett eller två möten med en person förväntas berätta min största hemlighet. Jag tror att för de flesta av oss känns det otänkbart. Cater beskriver vidare att om barn bedömer att konsekvensen av att de berättar gör situationen värre så berättar de inte. För mig är det väldigt förståeligt. Vi som vuxna har dessutom ett helt annat handlingsutrymme att styra över våra liv. Som Cater också beskriver innebär att vara barn i en familj där det förekommer våld en begränsad möjlighet att undvika den våldsamma miljön och den våldsamma personen.
Vi förväntar oss således att barnet ska berätta sin största hemlighet, som oftast handlar om dess viktigaste personer, för någon de inte känner, utan att alls veta vad som händer här näst. Jag kan förstå det killen i filmen beskriver, att anmälan till socialtjänsten var jättebra, men samtidigt jobbig. Barnet hamnar i en situation där hen inte vet vad det kommer att innebära att prata med socialsekreteraren. Samtidigt som barnet kanske känner hopp om en möjlighet till förändring. Och det är det sistnämnda som vi socialsekreterare får ta fasta på och arbeta mot!