Jag har gått från att studera i flera år på högskola, sedan in i arbetslöshet och nu de senaste två åren har jag haft depression och ångest och varit inom öppenpsykiatrin.
Jag får ingen vård/psykoterapi där då sjukvården drar gränsen vid att man ska ha försökt att begå självmord för att vara berättigad till psykoterapi. Det som ges är stödsamtal och det är inte tillräckligt och jag fortsätter därför att må dåligt. Patientnämnden och enhetschef inom öppenpsykiatrin kan inget göra.
Än så länge har jag hankat mig fram på sjukskrivningar via olika läkare, i ca ett år, men när det inte går längre och när socialtjänsten i min kommun agerar på att jag varit sjukskriven relativt länge kommer jag att bli hemlös.
Om vården inte längre ger mig sjukintyg hänvisas jag till socialhandläggarens bedömning samt arbetsterapeutisk bedömning. Då de inte tar hänsyn till individen i första hand utan anvisar åtgärd och omfattning utifrån regelsystem kommer det att leda till att jag hamnar i åtgärd jag inte trivs i och där omfattningen är för stor.
Jag blir då sämre, eftersom min depression och ångest fortfarande är obehandlad, jag kan inte ta mig till åtgärden och kvalificerar därmed inte för försörjningsstöd. Jag blir hemlös!
Jag har haft rätt hittills då jag för ett par år sen sa att jag kommer att bli sjukskriven och att jag kommer att bli sämre vilket jag också blivit. Jag har ingen som helst tilltro till samhället eller någon hjälp vidare.
Att prata med handläggarna är meningslöst eftersom de går efter sina regelverk och krav på motprestation oavsett hur personen mår då man inte längre kan "bevisa" sitt mående via ett läkarintyg.
Så jag undrar nu hur ni på socialtjänsten anser att jag ska klara mig som hemlös? Jag är 37 år med högskoleutbildningar.