Två frågor

Finns det kurser och/eller böcker i hur man gör en orosanmälan för ett barn på ett bra sätt? Jag tänker på om man är anställd i en verksamhet som har anmälningsplikt.

Det kan ju bli hur fel som helst om man följer lagen bokstavligt och genast anmäler misstanke om att ett barn far illa, utan att (hinna) kommunicera med barnet eller föräldrarna.

Hur gör man det här på ett bra sätt så att man kan ha kvar förtroendefulla relationer till barnet och så att man inte blir hotat själv av upprörda föräldrar? Det är ju två saker som faktiskt kan hända: barnet upplever att man har brutit ett förtroende och föräldrarna blir kränkta och kanske hotfulla.

Hur hjälper man till på ett bra sätt, så att en anmälan blir det stöd det är tänkt att vara?

Och hur samverkar socialtjänsten med organisationen där de anställda har anmälningsplikt? Är de övergripande strukturerna för anmälningspliktens praktik i Sverige bra som de är, eller är det något som skulle behöva förändras? Vad är er erfarenhet?

Fundersam
2017-09-27 12:12

Hej!

Vi förstår att det kan vara svårt att som anställd veta vad som bör anmälas och när det bör ske. Som anställd omfattad av anmälningsskyldigheten, eller privatperson, har man alltid möjlighet att förutsättningslöst kontakta socialtjänsten och rådgöra med en socialsekreterare kring sin oro för ett barn. Kom ihåg att vid rådfrågan inte ange barnets namn. Viktigt att komma ihåg är också att man som anmälningsskyldig inte behöver ha ”bevis” för sin oro, utan det är själva oron som man är skyldig att anmäla. Huruvida det finns fog för oron, och ett behov av stöd eller skydd, är socialtjänstens ansvar att utreda. Vidare är det socialtjänsten som ska informera barn och föräldrar om att en anmälan har inkommit. I flera sorters ärenden, framförallt de som handlar om våld, är det direkt olämpligt och kan få ödesdigra konsekvenser om exempelvis skola eller sjukvård meddelar familjen att en anmälan har gjorts.

Om man som anmälningsskyldig är bekymrad över hur en anmälan kommer att uppfattas av barn och föräldrar kan man låta chefen vara den som gör och skriver under anmälan, även utifrån personalens observationer. Begreppet ”anmälan” i sig kan vara olyckligt och väcka rädsla och ilska hos främst föräldrar. När man ger uttryck för att det handlar om omsorg om ett barn, och en önskan om att familjen ska få hjälp, brukar förutsättningarna för ett fortsatt nära samarbete vara goda. Socialtjänsten brukar också informera familjer om anmälningsskyldigheten för att förhindra att familjen känner sig kränkta.

I förhållande till barnet kan anmälaren upprätthålla en förtroendefull relation genom att bekräfta barnet och ta ansvar för det barnet berättar genom att just göra en anmälan. Till barnet kan man tex säga att ”Det som händer dig är inte okej och det gör mig orolig för dig och hur du har det. Det är något jag måste föra vidare för att se om du behöver hjälp”. Lova aldrig barnet något, inte ens i syfte att trösta.

När en anmälan om oro för ett barn inkommer till socialtjänsten görs ofta en förhandsbedömning för att undersöka om en barnavårdsutredning bör inledas. Inom ramen för en förhandsbedömning kan anmälaren bjudas in till ett så kallat anmälningsmöte. Ofta bidrar ett sådant gemensamt möte, där oron och omsorgen öppet uttalas, till att familjen känner fortsatt förtroende för anmälaren men också att socialtjänsten får en god förståelse för den oro som andra professionella känner.

Du kan få mer information om anmälningsskyldigheten här:

https://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnochungaisocialtjansten/…

Vi hoppas att vårt svar är dig till hjälp. Tveka annars inte att kontakta socialtjänsten där barnet du är orolig för är folkbokförd!

Vänligen
Soctanterna