Vara ett stöd

Jag undrar om man kan nekas att vara med på möten med socialtjänsten om barnet det gäller vill att jag ska vara med.

Jag tänker på om jag exempelvis som lärare eller kurator i skolan eller som ledare/lärare i en fritidsaktivitet får kontakt med ett barn som berättar om svåra hemförhållanden och jag gör en anmälan. På vilket sätt kan jag lova barnet att vara med i processen som följer?

Kan jag vara med på socialtjänstens möten om barnet uttryckligen ber om det eller kan föräldrarna hindra detta? Är det olika i olika ålder?

På vilka sätt kan jag vara ett fortsatt stöd?

Det känns svårt att stödja om man inte är delaktig och förstår vad som händer barnet under utredningen.

Fundersam
2017-09-26 17:11

Hej
Tack för din fråga. Det framgår inte om det du beskriver redan har hänt, det vill säga om du gjort en anmälan och om du nekats att delta vid möte med socialtjänsten, eller om du ger uttryck för funderingar kring vad som skulle kunna hända om du anmäler oro.

Om du är anställd i skolan, oberoende av din funktion där, och du misstänker att ett barn far illa har du anmälningsplikt, du måste alltså anmäla din oro till socialtjänsten. Detsamma gäller om du är anställd till exempel på en fritidsförvaltning eller en fritidsanläggning. Om du däremot är ideellt verksam inom en förening som bedriver verksamhet med barn har du ingen ovillkorlig plikt att anmäla men enligt svensk lagstiftning bör du göra det. Denna rekommendation omfattar alla, även privatpersoner.

När en orosanmälan kommer in till socialtjänsten öppnas en utredning. Under utredningen samlar socialsekreteraren relevant information och bedömer vilka personer som bör kontaktas. Under utredningen råder sekretess som omfattar hela familjen. Den kan inte brytas endast för att barnet vill att en särskild person ska vara med på möten. Om socialsekreterare däremot bedömer att det är lämpligt utifrån barnets bästa kan du bjudas in till ett möte med de som anmälan berör. Annars är det inte omöjligt att socialsekreteraren vill träffa dig för kompletterande information, särskilt om barnet pratat mycket om dig.

Av din fråga framgår att du gärna vill vara ett stöd för barnet i en svår situation men att du tycker det försvåras av att du inte är delaktig under utredningen.Det du berättar om är en relation mellan dig och barnet som bygger på stort förtroende. Det du även fortsättningsvis kan göra är att finnas till hands som ett stöd för barnet i vardagen på din arbetsplats. Vår erfarenhet visar att den sortens förtroliga kontakter är mycket betydelsefulla och gör stor skillnad för det enskilda barnet. Att bli sedd och lyssnad till av en vuxen som bryr sig kan trösta och kompensera barnet för mycket och hjälper barnet att bygga sitt eget självförtroende.

Vänligen
Soctanterna