Hej igen, Jag har skrivit till er nyligen om vår väldigt utsatta situation som uppstått och dessvärre hängt sig kvar och blivit värre. Vi kommer inte hinna ansöka om varken försörjningsstöd eller bostad i tid eftersom vi om 9 dagar måste ha flyttat ut ur vår lght som vi hyrt i andra hand. Vi har gjort allt vi kunnat för att kunna lösa vår situation men kommer inte längre just nu. Vi trodde att vi skulle kunna hinna lösa det och vi hade såklart räknat med att få bo kvar och inte bli uppsagda så plötsligt med bara ca två veckors varsel.
Jag läste ert svar på en annan familjs liknande dilemma, där de också riskerar stå utan bostad. I slutet på ert svar skrev ni att man KAN söka hjälp AKUT med boende av hänsyn till barnen
Vad innefattar akut boende? Vilken typ av boende brukar det handla om? Vandrarhem? Hotell? Härbärge bland hemlösa missbrukare o dyl? Hur länge får man stanna på ett akutboende?
När man söker akut, just av hänsyn till barnen, är läget annorlunda då, alltså kan soc se annorlunda på det jag skrev om möjlig anledning till att ta barnen i en akut situation, eller det har inget med det att göra? Vi kan ju uppvisa att vi hela tiden har tagit hand om våra barn, trots att vi inte haft fast boende på ett tag. Vi är ju som sagt helt normalfungerande i övrigt med välmående och välartade barn som går i skolan som vanligt och umgås med sina kompisar och är duktiga.
Och vi har hela tiden sett till att hålla oss boende i närheten av skolan, utom under en period då vi var tvungna att pendla ca 50 min, men det gick.
Vi är en väldigt tight familj så en splittring vore förödande ... som ni ser, så är jag så orolig för att soc hotar med att ta barnen .
En annan sak: OM vi skulle få hjälp med akutboende, brukar man få bo där så pass länge så att man hinner samla ihop alla handlingar som behövs för att ansöka om försörjningsstöd och hinna skriva in sig hos Arbetsförmedlingen och även där boka in ett möte? Det tar ju tid med allt menar jag.
En fråga till: Oavsett ens bakgrund och orsaker till att man hamnat i akut nöd, vägen som lett fram till där vi nu står idag - KAN det ändå påverka huruvida bemött och således hjälpt man ev blir om man som vi, inte haft en "vanlig" inkomst och fått lön enligt "normerna", dvs jobba kontorstid och lön den 25:e? Att vi får skylla oss själva att vi hamnat där vi är, och ännu "värre" - vår första tid så levde vi på kapital som vi haft, det var vår enda chans till överlevnad eftersom vi fick ju inga jobb. "Hoppla, kapital är det ju inte många som har", tänker säkert många, och det förstår jag. Men hur kul är det att behöva leva upp det och se hur det försvinner på rena driftskostnader och mat? De tar ju slut de också, kapitalet menar jag. Det borde ju ses som ett sätt som vilket annat, att lösa en situation. Det är väl bra, istället för att ligga samhället till last. Och med kapital hade vi ju ändå inte kunnat söka hjälp från soc. Vi vill bara inte riskera att bli bortsållade eftersom vår bakgrundssituation inte är densamma som många andras. Som att vi får skylla oss själva och inte kan ses som berättigade till hjälp.
Jag tänker på många jag ser på andrahandsmarknaden av bostadssökare där, de har ju åtminstone en inkomst, men det har inte vi . Allt vi har nu som kan räknas som inkomst är barnbidraget.
Nu står vi här, med endast barnbidraget på fickan, och vi har inte ens till sista hyran. Vi får inga bra referenser vilket kan vara avgörande för om ngn hyresvärd vill hyra ut till oss. Den lilla extraslanten vi tjänat har upphört p.g.a att den arbetsgivaren hade inte råd att ge oss lön. Vi har verkligen INGENTING (förutom barnbidraget). Det ÄR verkligen så illa.
I vårt fall är bara akut hjälp alternativet just nu. Ens förhoppning blir ju att man får börja "i andra änden", dvs få akutboende och i lugn och ro samla ihop alla handlingar som handläggaren på socialkontoret behöver för att sedan boka möte, och om möjligt inte behöva vänta i en månad innan första mötet.
/Surdegsamamman