Vet Inte Vad Jag Ska Göra...

Hej. Jag är en 13 år ung tjej som inte mår speciellt bra. För det första har jag sjukt lågt självförtroende. Jag hatar mitt utseende, min kropp, personlighet, allting. Jag är utseendefixerad och allt jag vill är att vara smalare, finare, väga mindre, att folk ska tycka om mig. Jag har inte anorexia, jag älskar att äta, men däremot tror jag att jag har en form av bulimia. Jag spyr inte, för jag har emetofobi, men jag hetsäter. Småäter, äter godis för mycket och så vidare. Sen blev det inte bättre av att min mamma för ett tag sedan hittade en väldigt gammal godisgömma i min bokhylla och kallade mig för bulimiabarn. Ska föräldrar göra så? Det fick mig inte att känna mig bättre.

Sen är det skolan. Jag har bland de bästa betygen i klassen, men jag tycker inte att de är höga nog. Jag fick fyra st A, och till en början var jag okej med det, men sen fick jag höra att en person i min ålder hade fått 11 A:n. Jag har höga krav på mig själv, i allt, men framför allt i skolan. Jag blir sjukt besviken på mig själv när jag får 68 av 70 poäng på ett prov. Är det normalt? Och så har min lärare och klasskamrater flera gånger sagt att "det är troligt att de som har högst betyg nu kommer sjunka, och de som har dåliga kommer gå ut med högre betyg". Det känns inte heller speciellt bra.

Sen är det då hur det är hemma. Jag förnekar inte att jag älskar min familj, för jag älskar dem otroligt mycket. Oftast. Men det är jobbigt. Det är som att allt jag gör blir fel. Mamma och pappa blir förbannade. Skriker och smäller i dörrar bland annat. För att jag har "attitydproblem" enligt dem. Jag skulle kunnat prata mycket värre, men tydligen så är det lilla jag pratar i surt tonläge nog för att få dem förbannade. Jag bråkar med min lillebror. Alltid får jag skulden, alltid. Senaste grejen var idag, och då bröt jag ihop totalt. Nu är min sovrumsdörr trasig, jag grät konstant i ca en timma och gråter fortfarande med små mellanrum. Pappa fick ett psykbryt när jag påpekade att det var stor skillnad mellan mitt rum, med tänd lampa, och ett kolsvart rum (han ville få mig att gå ut, men det ville inte jag eftersom jag inte skulle ha något alls att göra, ensam också). Sen åkte han och min bror iväg för att spela tennis. Mamma var/är med sin kompis i stan. Sen går jag ut på en promenad, eftersom han så gärna ville att jag skulle ut, och lämnar en lapp ifall att de kommer hem innan jag gör det. När jag sen kommer hem så är de hemma. Pappa undrar var jag var och jag svarade att jag var på promenad. Han frågar varför och jag svarar att jag kände för det. Då får han halvt psykbryt igen.

Jag mår jättedåligt nu efter att ha mått rätt bra en längre period. Jag har tidigare tänkt både på att skära mig själv, men aldrig vågat för jag är rädd för smärtan och att bli påkommen, att rymma hemifrån (antingen till min kompis i Sollentuna, Kärrtorp, Skåne eller Grythyttan, men aldrig vågat för jag vet inte vad som skulle hända och jag hittar bara till en av dem. En av de andra har jag knappt träffat och de andra har jag inte träffat alls, men de är otroligt fina personer) och så har jag tänkt hur det skulle vara om jag var död. Om jag hade hoppat framför det där tåget, blivit påkörd av den där bilen eller blivit mördad.

Jag tror också att jag har en lätt form av OCD. Jag är inte överdrivet renlig, men om jag gör en sak med ena handen, eller skriver bara på en soda av tangentbordet (och massa fler grejer) måste jag göra det med andra handen, eller sidan eller knappen eller vad det nu är, för annars känns det hela fel och liksom pirrar på den sidan jag måste göra det. Det är rätt jobbigt...

Jag vet inte vad jag ska göra. Var jättenära att rymma hemifrån idag men vågade ite. Tänkte dra till kompisen i Kärrtorp men hon kunde inte, jag ska dit imorgon istället. Jag vill inte prata med någon vuxen, för jag vet inte vem, och nån kurator vågar jag inte. Jag vågar inte heller prata med mina föräldrar on hur jag känner för de kommer bli besvikna över mig, för i överlag har jag haft en bra barndom. Jag vill inte ringa till någon även om det är anonymt, för jag kommer bara börja gråta. Det är lättare att skriva eftersom då hörs man inte även om man gråter. Snälla hjälp mig, jag et inte om jag orkar mer... :(

Ung tjej
2013-07-24 17:27

Hej!

Vi har läst igenom ditt brev och det verkar som om du under en lång tid haft tankar kring ditt liv och funderat på vilket sätt som ditt liv ska ta form. Du skriver och beskriver dina bekymmer på ett målande sätt och du verkar genom skrivandet hittat en form för att, för andra, beskriva hur du har det.

Du är mitt i din utveckling till att bli vuxen och det kan ibland vara bra att få dela sina funderingar med någon man litar på. Det är inte ovanligt att existentiella frågor kommer upp och funderingar om vem man är och om vad som är normalt eller inte kan ibland bli överväldigande.

Du berättar att du har problem både i skolan och hemma. Du har även tankar om att rymma hemifrån.

Det kan vara bra om du kan hitta möjlighet att ta itu med en sak i taget så att inte svårigheter blir det som styr ditt liv och utveckling. För att kunna ge dig den hjälp som är möjlig så behövs det ibland ställa följdfrågor. I Malmö finns möjlighet att via chatt diskutera sin situation med en socialarbetare och med det som du beskriver tror vi att chatt kan vara en form att få stöd och vägledning som kan hjälpa dig. Du kan nå chatten via nedanstående adress. Du har möjlighet att vara anonym om du vill. Gå in på nedanstående adress

https://www.malmo.se/plattformmalmo

Hoppas att du provar att chatta och att det kan vara en form som passar dig.

Vänligen

Soctanterna