Hej!
Mitt namn är Mia och jag har två barn huvudsakligen boende hos mig. En flicka som precis fyllt 13 och en pojke som blir 10 år. Barnens pappa bor 3,5 mil bort. Barnens pappa har stämt mig 2 ggr i tingsrätten ang barnens vårdnad/boende. Detta har resulterat i ett mycket dåligt samarbete. Det är med sorg jag skriver att deras pappa känner ett näst intill patologiskt hat/avsky gentemot mig.
Min dotter är full av hormoner och jag står inte alltid så högt i kurs... Hon vill vara mer hos sin pappa vilket är helt ok och naturligt. Den senaste diskussionen rör att hon vill till sin pappa nästa vecka för att en kompis där nere ska bo själv i 4 dagar med en väninna då mamman är i Frankrike. De blir påhittade av och till. Men jag har sagt nej då jag tycker de är för unga. Min dotter har inte sovit ensam alls tidigare. Naturligtvis är jag nu världens strängaste mamma, hon lever "i ett fängelse" mm mm. Jag försöker förklara att en bra förälder inte alltid vinner "popularitetstävlingar" men måste säga att jag känner mig väldigt ensam...
Har ni några tankar? Är jag helt "fel på det"? Finns det någon i Malmö jag kan prata med när man behöver lite "stöd/guidning" i min föräldrarroll?
Tack på förhand!!
Mia