Hej.
Mår fruktansvärt dåligt. Känns som om ingen tror mig och blir bara nertryckt av sociala. Min dotter på 8 år har ljugit om mig för skolan och talat om för barn, personal och föräldrar att jag slår henne varje dag i ryggen, huvudet etc. och att jag kallar henne fula ord och är en hemsk mamma. Jag har inte rört henne. Älskar henne. Hon söker antagligen uppmärksamhet och har märkt att hon får det genom att hitta på saker. Skolan säger även att hon hittar på saker till kompisar som inte är sant. Jag tror innerst inne att hon inte mår bra. Hemma är inga problem. Världens snällaste goaste tjej.
Skolan anmälde mig till sociala efter vad min dotter sagt men anmälan lades ned, fanns ingen oro. Sedan när skolan började i augusti så satte "helvetet" igång. Min dotter fick byta klass och alla hennes kompisar försvann, ny fröken, nya barn detta fick vi reda på första skoldagen, katastrof, min dotter är känslig för stora förändringar detta visste hennes gamla fröken. Åter igen började hon ljuga om misshandel, vid ett tillfälle såg en läraren på gymnastiken att min dotter hade ett blåmärke stort som ett lillfingernagel på axeln samt litet streck på kinden. Det blev polisanmälan, utredning, möten osv Jag fick tillslut flytta från staden, säga upp mitt fasta arbete och lämna bra lägenhet. Kompisar, mammor tog avstånd från mig ingen ville inte umgås.
Personal på skolan behandlade mig som luft. I den nya staden trivdes vi och skulle börja på nytt. Dottern talar glatt om hur mycket hon trivs i skolan, har kompisar och allt verkar toppen. Plötsligt kontaktar soc mig igen. Ny oro anmälan från nya skolan och min dotter hittar på och säger till soc att jag slår henne dagligen och kränker henne. Jag bor väldigt lyhört, hör allt här i huset. Mina grannar intygade att ingen bråk eller misshandel ägt rum. Men soc tror allt dottern säger. Utredning igen, nu får jag inte träffa min dotter på fyra månader. I utredningen kommer det fram från gamla skolan att jag har humörsvängningar och kränker dottern på skolgården, dotterns pappa bekräftar misshandel vid tillfällen när jag varit tvungen och säga till på skarpen, läkare på vårdcentralen lämnar ut känslig information och menar att jag sagt att jag är rädd för att slå dottern (skulle aldrig våga säga detta då läkare har anmälningsplikt) har sökt vård för deppression och stress. Allt är bara negativt om mig. Jag känner att de skriver sina egna uppfattningar och kryddar på så allt låter negativt för mig. Min dotter gråter dagligen i telefon och vill hem, packar sin väska osv men när soc pratar med henne så säger min dotter att hon gör så bara för att inte göra mig ledsen och arg. Jag spelar in alla samtal med min dotter för bevis. Men inget hjälper. Jag orkar snart inte mer. Min dotter talar om för mig flera gånger att hon visst vill hem. Saknar mig och kompisarna, katten våra pratstunder och allt det goa vi har gemensamt. Hon har inte varit i skolan på sex veckor, men soc bryr sig inte. Hur ska jag göra för att få hem min dotter? Jag går med på allt. Jag har bara henne hon är mitt allt och jag har gjort och gör allt för att hon ska få bra uppväxt och känna sig trygg. Men känns som om de redan har bestämt sig. De har stämplat mig som värdelös barnmisshandlare. Pappan som dottern är hos är inte lämplig som vårdnadshavare. Han bryr sig inte ens om att skicka in hemläxorna till nya skolan som dottern gick på i tre månader. Om hon familjeplaceras så tar jag livet av mig. Min dotter är mitt allt. Men vågar inte söka hjälp eller prata med någon. Sekretesslagen gäller inte myndigheter emellan. Snälla hjälp mig.