Min son vägrar att flytta

Hej, jag är ensamstående med 2 barn, dotter 17 år och son 20 år. Barnen har ingen relation med varandra och så har det varit i många år. De hatar verkligen varandra och jag känner mig orolig när de är själva hemma då de provocerar varandra. Hemmet känns inte tryggt längre och det känns som en tickande bomb. Bägge barnen har ett beteende som inte är ok men på olika sätt. Jag känner mig som en kuven hustru där jag tassar för bägge barnen. Sonen styr och ställer och beter sig som familjens överordnad och detta tar inte min dotter mer utan reagerar därför och bråket är igång. Jag har kontaktat socialtjänsten och terapi är på gång men jag är mycket tveksam till att detta kommer att fungera. Enligt mig så kan det bara bli lugnare om min son flyttar till eget boende. Jag har ställt honom i bostadskö och han har nu fått erbjudande om att titta på en lägenhet. Men, nu vägrar han att flytta och blev vansinnigt arg för mitt initiativ att han ska flytta till eget boende. Jag mår så fruktansvärt dåligt har tappat kontakt med vänner eftersom jag aldrig kan träffas utan är som en fånge i mitt eget hem. Mitt arbete börjar bli lidande då jag ofta får göra utryckningar för att åka hem och se så att det är lugnt. Min son varken studerar eller arbetar vilket har varit planen men när allt väl börjar närma sig så drar han sig ut och ångrar sig. Han är således hemma jämt och har få vänner som han träffar sällan. Dottern börjar nu att missköta sin skola. Hon har alltid varit duktig och ambitiös men har förändrats de sista 2 åren. Det saknas gränser och respekt hemma. Jag vet vad som är rätt och fel men orkar inte mer nu. Vad kan det finnas för lösningar för jag vägrar att ge upp?

Förtvivlad mamma

2017-01-31 17:57

Hej!

Så bra att du har bett om professionell hjälp i en situation som är svår i flera avseenden! Du beskriver betydande relationssvårigheter mellan er alla i familjen men vi uppmärksammar också styrkor såsom att kritiskt kunna ifrågasätta, men också se sin egen del i det som händer, och inte minst en önskan om förändring för er alla.

Utifrån det du beskriver är du inte längre försörjningsskyldig för din vuxne son. I det fall han inte bidrar till hyra och uppehälle eller efterlever de regler som du har satt upp i hemmet anser vi det rimligt att be honom att flytta. Rent formellt kan du avhysa din son men det innebär en lång juridisk process samt troligen en än mer ansträngd relation er emellan. Du upplever att du är hunsad i ditt hem och behöver tassa på tå för båda dina barn men att framförallt din son. Risken för att spänningarna mellan barnen övergår i fysiskt våld är ständigt närvarande och påverkar er illa då umgänge med vänner begränsas och arbete och studier blir lidande. Det faktum att din dotter sätter sig emot och ifrågasätter din sons oacceptabla beteende betraktar vi som sunt, även om det givetvis också bidrar till den pågående konflikten samt faktiskt medför en risk för att hon utsätts för våld av sin bror. Att av rädsla, och i tystnad, finna sig i att bli illa behandlad måste betraktas som än mer destruktivt.

Det är inte lätt att som mamma komma till slutsatsen att du behöver be ditt barn att flytta ut. Samtidigt har du som förälder också ett ansvar att skydda din minderåriga dotter från hot och våld samt i möjligaste mån se till att hon utvecklas gynnsamt, exempelvis genom en fungerande skolgång. Det låter som om din son är i stort behov av stöd för att få till stånd ett fungerande vardagsliv innehållande eget boende, inkomst och sysselsättning.

Det är inte sällan så att man som förälder till ett vuxet barn med egna svårigheter, i all välvilja och välmening, hindrar den unge vuxne genom att hjälpa till i allt för stor utsträckning. Inte bara blir det svårt för den unge att förstå vad som krävs av honom men det riskerar också att leda till en orealistisk förväntan om vad andra bör göra för honom. Genom att i mindre utsträckning agera åt din vuxne son och istället stötta, uppmuntra och vägleda honom menar vi att han ges bättre möjligheter att så småningom axla det vuxenansvar som vilar på honom. Ett sådant förhållningssätt utesluter inte att du är tydlig med de förutsättningar som råder och de krav som du ställer, tvärtom. Genom att inte aktivt göra saker åt din vuxne sons möjliggör du också för andra aktörer, såsom exempelvis socialtjänsten, arbetsförmedlingen eller sjukvården att träda in, avlasta dig och erbjuda honom adekvat stöd. Sett ur din sons synvinkel är det inte heller svårt att föreställa sig att han kanske känner sig oönskad och bortkörd när du har ställt honom i bostadskö samt initierat en flytt åt honom, något som säkert skrämmer på flera sätt. Det tycks som om han använder det enda medel han faktiskt har att ta till i den här situationen, nämligen att vägra.

Det är vår förhoppning, och erfarenhet, att ni genom den terapi ni har beviljats ska kunna nå en samsyn kring att hemsituationen är ohållbar som den är nu och att ni behöver hjälpas åt för att det ska bli annorlunda och bättre. Kanske visar det sig kräva att sonen flyttar men då under sådana premisser att ni är överens, att sonen känner stöd i sitt fortsatta vuxenliv, att han vet vart han ska vända sig och att han ser framemot att få stå på egna ben.

Då du tycks ha gjort vad som står i din makt för att förändra familjens situation har vi dessvärre inga andra lösningar att föreslå. Det bor en oerhörd kraft i att vägra ge upp, en kraft du ska nyttja till att förbättra kommunikationen och nå den ömsesidiga respekt mellan er i familjen som du vill uppleva när terapin väl kommer igång. Ha i minne att en varaktig förändring kräver tid, varför vi hoppas att du har ork och tålamod att se tiden an.

Vänligen

Soctanterna